Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sakrätt - Om fastighetsregister för stad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
1876:505.) — Att skiftesstadgaii ansetts icke vara tillämplig å
förrättning, som gällt reglering av gränsen för tomt inom stads
planlagda område, se N". J. A. 1907:345; 1909:156.
Så länge de i administrativ ordning givna föreskrifter
angående städernas bebyggande icke utgjorde hinder för beviljande
av lagfart å område, vars gränser icke överensstämde med
gällande stadsplan och tomtindelning, kunde dessa föreskrifter icke
hava avgörande betydelse för bestämmande av ägogränserna
mellan de särskilda tomterna. Härutinnan, har icke någon ändring
skett genom byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874.
Först i sammanhang med lagen den 26 maj 1899 angående
förändring av tomts område har i 9 § lagfartsförordningen införts
förbud mot beviljande av lagfart å något till tomt hörande, till
gränserna bestämt område, förr än området blivit i laga ordning
från tomten avstyckat. En tillämnad tomts ty elming har
härigenom gjorts beroende av administrativ myndighets prövning.
Vad om stadsfastighets ägogränser är sagt har sin tillämpning
även i fråga om äg o gräns i vattenområde. Då i äldre tid staden
avhände sig strandtomter till enskilda, torde man i allmänhet
hava hänfört sig till ovanberörda gamla stadsplaner och
tomtindelningar, enligt vilka strandtomterna voro begränsade av
strandlinjen. Vattenområdet betraktades såsom en staden själv
tillhörande förmån, som icke ingick i överlåtelsen. Vittnesbörd
om den rättsuppfattning, enligt vilken strandtomt i stad i regel
icke medför vattenrätt, finnas från äldre tid. Då i 1695 års
förslag till jordabalk 12 kap. 10 § upptagits såsom allmän regel,
att den äger vatten, som land och strand äger, blev detta föremål
för den anmärkning, att stadgandet icke syntes kunna tillämpas
i städerna, så att när en borgare upptagit vretar och intagor
vid stranden av en älv, som löper genom stadsägorna, eller en
sjö, som stöter därintill, han skulle kunna tillräkna sig vattnet;
dylika vretar borde nämligen vara inskränkta inom sitt alntal.
Stundom intogos också i städernas byggnadsordningar
föreskrifter om strandens — och därmed även om vattnets —
undantagande från tomtindelningen. Då en stor del av städernas
tomter från staden kommit i enskild ägo, har utan tvivel den
omständigheten, att staden i regel icke avhänt sig det till tomten
angränsande vattnet, kraftigt bidragit till uppkomsten av den
rättsuppfattning, att med strandtomt i stad över huvud icke
följer vattenrätt. (Jfr. N". J. A. 1877:462; 1879:261; 1896:439;
1901:471; 1903:399.) Denna grundsats överensstämmer för övrigt
med själva det för stadsfastigheters särskiljande bestämmande
syftet, nämligen tomtens bebyggande. Denna synpunkt har
under äldre tider starkt trätt i förgrunden.
Vad beträffar de utom stadsplanen belägna, till staden hörande
områdena, så hava från äldre tid icke heller dessa ansetts
medföra vattenrätt. (Jfr. N". J. A. 1886:271; 1892:479; 1907:325.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
