Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Bikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
Jag tycker mig nämligen se den gamle stränge
gubben i sin himlasal, men skägget, det
vördnadsbjudande, visa, grymma, faderliga, outgrundliga,
snövita, böljande, eviga skägget är borta. Han är
kvar, men han är nyrakad. De moderna prästerna
och biskoparna ha rakat Gud. Hans blick har blivit
drömmande, men icke genomträngande, han ser ut
som en poet, som om han tänkte utgiva nya lagens
tavlor, men på vers,
Han har inte heller sonen på sin högra hand
riktigt nu som förr. Denne har fått något slags
anställning i det sociala och får sällan tid att vara hemma.
Men framför allt saknar den nye Herren Zebaot
sitt imponerande helvete under himlasalens golv,
sin eviga motsats Satan och sina skaror av änglar.
Han är ensam däruppe. Jag undrar om han läser
tidningar.
Komminister Gördelson var helt nyss hos mig
och ville höra min åsikt angående förslaget att införa
biktstolen i våra kyrkor. Han ville även ha ritualen
mera konstnärligt tilltalande, men jag är trött på
dessa frågor. Jag tänker mest på hur det skall bli
nu när vi snart ingen enda av oss tror på den gamle
guden och ändå inte kunna vara utan religion.
Jag lutar åt en panteistisk världsåskådning. Men jag
iakttar den gamle Augustinus råd att undvika
onyttiga ord lika ängsligt som sjömannen undviker
klippor och rev, och jag sade just ingenting. Jag har
en viss känsla av att vilja skratta ibland. Det
kommer över mig när jag minst vet om det, ett litet
löje djupt inuti mig vilket växer och växer likt en
rullande snöboll tills jag förråder mig. Men denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
