Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet - Polisen och herr Palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
ADOLF HEDIftf
Tro icke, att det allt för tydligt tendentiösa förbudet
för goodtemplarna att samlas vid Observatoriibaeken,
därifrån de ville begifva sig till Solnaskogen, duger till bevis
för polismyndighetens opartiskhet, till bevis att den på
samma sätt behandlar nykterhetens stillsamma apostlar
och de utomordentligt fruktansvärda människor, till ett
antal af flera tjog, som äro nog beskedliga att lyssna till
herr Palms lära om villkoren för samhällets förbättring!
Ingen låter inbilla sig, att ni härmed bevisat, att ni
inspireras blott af intresse för den allmänna ordningens
sak, hvilken herrar Palmianer lika litet hotade vid
Långholmen, som nykterhetsvännerna vid Observatorium. Ingen
biter på en krok, som är så illa dold af betet.
Opartiskheten fordrar något mera. Hindra
folksamlingar, förbjud nattlig kanonad, inkalla och bötfäll dem,
som ropa hurra vid de furstliga besöken i Stockholm!
Men, säger ni, vid dessa tillfällen har man ej hört
någon ropa »lefve socialismen». Det är möjligt, men hvad
icke skett kan komma att inträffa. Utan tvifvel känner
ni den gamla teater-jurisprudensen: har han rätt att
applådera, så har jag rätt att hvissla. Vill ni vara
verkligt opartisk, så får ni föra i kurran alla dem, som föra
oljud — deras hurrarop må gälla herr Palm eller t. ex,
kungen af Serbien. En regel blifve lika för alla, och den
lyder: Tyst!
Var då icke narraktig, tappa icke hufvudet för ett
ord! »När allt kommer omkring, äro vi socialister alle
samman», yttrade för ej länge sedan sir William Harcourt
i engelska underhuset. Sveriges konung och riksdag kunna
ingenting säga häremot, sedan i och med den nya tull
beskattningen det systemet införts att till förmån för vissa
samhällsklasser preja de andra, att låta dem som intet
äga betala afgäld för sitt bröd till dem som äga. Och
detta är icke något nytt system här eller annanstädes, nej,
det är ett mycket gammalt system, som vi blott i trettio
år varit kvitt, och som nu kommit igen. Detta gamla
system, ej blott i tullbeskattning utan ock i allt annat,
de fås förtryck mot de många — detta system och kampen
däremot utgöra världshistoriens hela innehåll.
Ni hörde nyss, hvad sir William Harcourt sagt.
England darrar ej i sina grundvalar för ett sådant ord. Ja,
Englands folk har, utan att låta sig skrämmas, hört
katolicismens chef i öriket, kardinalen Manning, säga, att »den
hungrande har rätt till sin nästas bröd». Och England
har icke för detta sjunkit i hafsens djup. Ride Britannia
— svarar engelsmannen i slika fall — säg fritt ut, min
gosse, dina känslor och tankar, men jag prevenerar dig
att jag kommer att pröfva dina meningar och sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
