Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagens maktställning - Konstitutionell ansvarighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
ADOLF HEDIftf
dagens kontroll och regeringens ansvarighet i verkligheten
ökats? Ingen skall kunna neka, att så är. Vår
regeringsforms §§ 106—107 och vår omtvistade och stundom
oskäligt missfirmade ansvarighetslag för statsrådets ledamöter
stå oförändrade kvar, sådana de varit. Men den
ministeri-ella ansvarigheten har iklädt sig en ny skepnad, och i
denna nya skepnad blifvit långt mera effektiv än förr.
Därför har man att tacka den nya riksdagsordningens
§ 53, det vill säga den anordning, öfverensstämmande
med den öfriga civiliserade världens bruk, som norska
regeringen på senare tider kämpat emot, ehuru förr i världen
just den saken i lång tid stod främst på hennes
föregångares politiska program. Så till vida — och utan att
här inlåta oss på något bedömande af den n. v. norska
riksrätten, hvartill vi ej nu hafva någon anledning — är
det en helt naturlig sak, att denna enda form för den
politiska ansvarigheten i Norge varit anlitad och än vidare
kan komma att anlitas, lika naturligt att i Norge under
de sjuttio åren 1814—-1883 sju riksrätter fungerat, som
att i Sverge riksrätten suttit fem gånger före år 1855.
Ty det har icke varit betydelselöst, det har icke varit
utan gagn för landet, att rikets ständers
konstitutionsutskott vid några tillfällen gjort bruk af sin makt att sätta
riksrätten i verksamhet. Att utgången af samtliga
riksrättsåtalen varit de åtalades frikännande omintetgör på
intet vis åtgärdens gagn. »Ministrarnes juridiska
ansvarighet» — har en dansk statsrättslärare sagt —
»är i principen af hög betydelse, men verkar i praxis
mera genom sin blotta existens än genom att verkligen
göras gällande». Vi vilja därtill lägga, att ansvarigheten
göres gällande, att den varder utkräfd icke blott då, när
åtalet följes af en fällande dom. Den behöriga, formstränga,
laglikmätiga — vid minsta osäkerhet eller tvetydighet
hellre friande än fällande — pröfningen af den uppkomna
tvisten mellan representationen och den verkställande
maktens organ är, oberoende af utgången, en vinst och en
fördel för den, om uttrycket tillåtes oss, politiska
rättsordningen. Att neddraga detta till den låga nivån af en
etikettstvist om hvem som skall »få rätt» genom ett
domstolsutslag är ett svårt missförstånd. Och att räkna de
anklagades frikännande såsom ett mer eller mindre
förödmjukande »nederlag» för motparten, det skulle röja,
lindrigast sagdt, en mycket låg uppfattning af hvad lag
och rättskipning betyda. Äfven om i något land en högsta
politisk domstol vore så inrättad, eller om eljest
tillfälligheter eller obehöriga maktinflytelser åstadkomme, att
genom uppenbart vrång dom skuldbelastade politiske
förbrytare trädde frikände ut ur domssalen, vore det icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
