Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, om du nu reser, så måste du hämta dina saker hos oss... Där finnas
ännu ett par skjortor, tre näsdukar och ett par gamla byxor.»
Med en åtbörd afstod Etienne från dessa paltor, som undgått
klädmäklaren.
»Nej, det är inte mödan lönt, det får bli åt barnen... I Paris skall jag
rusta ut mig.»
Ytterligare ett par burar hade farit ned, och Pierron vände sig nu direkt
till änkan Mabeu.
»Hör ni där borta, man väntar på er! Är det snart slut på pratet?»
Men hon vände honom ryggen. Hvad skulle han visa sig så nitisk för,
den förrädaren? Med nedfarten i grufvan hade han inte något att göra.
Hans folk på burlastningsplatsen afskydde honom redan alldeles
tillräckligt. Och hon envisades att prata, med lampan i hand och isad af kyla
i draget, trots årstidens mildhet.
Hvarken Etienne eller hon funno längre något att säga hvarandra. De
stodo ansikte mot ansikte, deras hjärtan voro så fulla, att de skulle ha velat
säga hvarandra något mera.
Slutligen talade hon bara för att tala.
»Levaqueskan är i grossess, Levaque sitter fortfarande i fängelse och
under tiden är det Bouteloup, som ersätter honom».
»Ah, ja visst, Bouteloup!»
»Och hör du, har jag talat om det för dig?... Philoméne har rest sin väg.»
»Hvad, rest sin väg?»
»Ja, rest sin väg med en grufarbetare från Pas-de-Calais. Jag var
rädd för, att hon skulle lämna sina bägge ungar kvar åt mig, men det gjorde
hon inte, hon tog dem med sig... Hvad sägs, en hustru, som spottar blod
och som alltid ser ut, som om hon hölle på att storkna.»
Hon funderade ett ögonblick och sedan fortsatte hon sakta:
»Och hvad de ha pratat om mig!... Du kommer ihåg, att man påstod,
att jag låg inne med dig. Herre Gud, efter min mans död skulle det ju
mycket väl ha kunnat hända, eller hur? Men nu tycker jag, att det är bra,
att det inte skedde, ty vi skulle säkert ha ångrat det.» »• |gj .« t* |nj
»Ja, vi skulle ha ångrat det», upprepade Etienne helt enkelt, fv fe ►
Det var allt; de talade icke längre med hvarandra. En hissbur väntade;
förargad ropade man på henne och hotade henne med, att hon skulle få
plikta. Då gjorde hon slut på pratet och tryckte Etiennes hand. Mycket
rörd såg han fortfarande på henne, som var så härjad och utsliten, med sitt
blåbleka ansikte, sitt urblekta hår, som stack fram under den blå hufvan,
sin kropp som ett beskedligt, alltför fruktsamt djurs, vanställd i byxorna
och lärftströjan. Och i denna sista handtryckning kände han ännu
kamraternas, hvilka stämde möte med honom den dag, då man skulle börja på nytt
igen. Han begrep fullkomligt, i djupet af hennes ögon låg hennes lugna
tillförsikt. »Vi träffas snart» — och då skulle man slå det stora slaget.
»Det var då en förbannad människa att söla!» skrek Pierron.
Skuffad och knuffad, stufvade änkan Maheu in sig i en gruf vagn jämte
fyra andra. Man drog i signallinan för att »slå till kött»; buren hakades af
och sjönk ned i mörkret, och man såg blott stålkabelns snabba glidande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
