Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att gå fram till byggnaderna, vågade han till sist att streta uppför slaggberget
på hvilket de tre stenkolseldarna brunno i gjutkorgar för att lysa och värma
arbetsfolket. Jordschaktarna hade måst arbeta sent, man höll ännu på
med att skaffa undan den onyttiga jorden. Nu hörde han arbetarne skjuta
kolvagnarna på de öfver träbockarna lagda spårvägarna, han urskilde lefvande
skuggor, som nära hvarje eld stjälpte om vagnarna.
»God dag», sade han och närmade sig en af korgarna.
Körkarlen, en gubbe, klädd i violett ylletröja och med en
kaninskinns-mössa på hufvudet, stod och vände ryggen åt elden, medan hans stora, gula
häst, orörlig som sten, väntade, tills man hade tömt de sex grufvagnarna, som
han hade dragit upp. Den handtlangare, som skötte stjälpen, en rödhårig
och långskranglig gök, gjorde sig alls ingen brådska, utan tyngde lojt på
häf-armen. Och där uppe fördubblades vindens styrka, en isande nordanvind,
hvars häftiga, regelbundet återkommande stötar gingo fram som lietag.
»God dag», svarade gubben.
Det uppstod tystnad. Mannen, som såg, att han betraktades med
misstrogna ögon, sade genast sitt namn.
»Jag heter Etienne Lautier, jag är maskinarbetare... Det finns väl
inte något arbete här?»
Lågorna kastade sitt sken öfver honom, han kunde väl vara tjuguett år,
en mycket mörk och vacker karl, med ett kraftigt utseende trots sina smärta
lemmar.
Körkarlen skakade lugnad på hufvudet.
»Arbete för en maskinarbetare, nej, nej... Senast i går var det två här.
Det finns inte.»
En vindstöt klippte af samtalet. Sedan frågade Etienne, i det han
visade på den mörka massan af byggnader vid foten af bergshögen-
»Det är en grufva, eller hur?»
Gubben kunde inte svara. En^ häftig hostattack höll på att kväfva
honom. Till sist spottade han, och på den rödskimrande marken lämnade
spotten en svart fläck.
»Ja, en grufva, Voreux... Se där ligger grufbyn strax bredvid...»
Med sin utsträckta arm utpekade han i sin tur i mörkret den by, hvars
tak den unge mannen hade tyckt sig urskilja. Men nu voro de sex
grufvagnarna tömda, utan någon pisksmäll följde han efter dem, på ben, som voro
styfva af reumatism, medan den stora, gula hästen gick ensam tillbaka och
drog tungt mellan skenorna under en ny stormil, som kom raggen på hans
kropp att resa sig.
Nu började Voreux att träda fram ur mörkret. Etienne, som glömde sig
kvar framför kolbrasan för att värma sina stackars blödande händer, stod och
såg ditåt; han urskilde hvarje särskild del af grufvan: det tjärade siktskjulet,
schakttornet, det stora huset med uppfordringsmaskinen, det fyrkantiga lilla
tornet öfver pumpverket. Denna grufva, som krupit ned i en fördjupning,
med sina låga, klumpiga tegelhus och med skorstenen resande sig i höjden som
ett hotande horn, föreföll honom att ha en otäck likhet med ett glupskt vilddjur,
som lagt sig på lur för att sluka folk. Medan han skärskådade det, tänkte
han på sig själf, på sitt lösdrifvarelif under den vecka, han nu sökt att få en
plats; han såg sig åter på sin järnvägsverkstad, där han örfilat sin förman,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
