Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de gamla vännerna hade försvunnit, af fruktan för
den påföljd, som étt besök hos de fredlöse skulle
medföra.
Icke ens tiggerskorna syntes till.
Men folket på Gällö led dock ingen nöd.
Ladorna voro fulla med korn, härbergena med
matvaror och vadmal, ladugården rikt besatt: på
egendomen fans allt hvad som behöfdes.
Våren och sommaren förgingo, utan att något
öfverfall skedde. De ljusa nätterna lämpade sig
icke för fiendernas planer.
Hösten kom. Mörkret föll allt tyngre på.
En dag erhöll Arnliot ett mycket
egendomligt besök. Han stod ute på gården och samtalade
med Tord Lösing om den rika bärgade grödan, då
två män trädde fram mot honom. Han ryggade
tillbaka och drog sitt svärd i tanke, att de vore
fiender, men då ingen af dem gjorde en min af
att anfalla, stack han åter svärdet i skidan.
Då de kommit nära honom, sade den ene
af dem, en reslig gestalt, klädd i smutsig, grå
vadmal, men väl beväpnad:
— Vill du hafva hjälp, Arnliot? Vi komma
hit för att erbjuda dig våra svärd.
— Hvilka ären I, frågade Arnliot.
— Jag är Faste med tillnamnet Afre, svarade
den, som nyss talat, och denne är min
fosterbroder Tore Gök, fortsatte han samt visade på sin
kamrat, som, om ock af kortare växt än han själf,
dock erbjöd samma stridsdugliga utseende.
— Jag har hört edra namn förut och vet väl
hvilka I ären, genmälde Arnliot. Men ännu hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
