Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behöfligt för honom, och om han medfört allt
detta, skulle icke ens en Sleipne förmått bära
denna börda.
När solen dalade, var Arnliot färdig och
trädde ut på den öppna platsen framför huset.
Men just som han skulle säga farväl, blef han
i en hast mycket allvarsam. Han såg ut öfver
Räfsundssjön, bergen och skogarna, famnade dem
i en varm blick och vände sig sedan till Ragna:
— Se, moder, sade han, huru fagert landet
ler i solens sken, huru sjön hvälfver sina blå
vågor, huru Skuruberget höjer sina skogklädda sidor,
huru himlen blånar och lyser! Mycket har jag
sett här i världen, men skönare syn tedde sig dock
aldrig för mig. Jag kan icke lämna detta land,
jag kan icke!
Ragna hade blifvit mycket blek och grep tag
i den närstående Gudruns arm för att söka ett stöd.
Hennes ögon hade fått ett stirrande uttryck, likasom
såge hon något, som var fördoldt för de andra.
— Du — kan — icke? stammade hon.
— Nej, moder, jag kan icke. Jag har fått
nog af lifvet därute. Ingenting har gifvit mig en
sådan frid som dessa skogar och berg. Jag
stannar kvar.
— Så må våra öden dä fullbordas, hviskade
Ragna.
Ingen gjorde honom några invändningar. Han
hade ju sagt, att han stannade. Däremot gafs
ingen gensaga.
Men härmed voro Arnliot och hela hans släkt
dömda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
