Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under 1850-talet syntes förhållandena bättras. I sin berättelse
för 1859 meddelar styrelsen, att sammanlagda antalet af dem, som efter
1855 års k. f. och intill 1859 års slut i cell aftjänat dem för l:a resan
stöld ådömdt straff, uppginge till 2,076 personer; och då 280 af detta
antal vid 1859 års utgång ännu voro kvar i cellfängelserna, voro de
utgångnas antal 2,426. Af dessa hade för undergående af straff för
2:a resan stöld 222 vid slutet af 1859 till fängelserna återkommit;
således blott 9 %. Styrelsen kände sig dock med allt skäl icke fullt
viss, att detta gynnsamma utfall allt fortfarande skulle kunna uppvisas.
Vid 1866 års slut hade också af de efter 1855 års k. f. dömda, då
8,497, däraf 503 ännu kvarsutto, 1,364 återkommit; återfallen hade
således då stigit till nära 15 %. Under olika år visade sig siffrorna
växla. Men jämförda med de ofvan anförda talen från 1836—42 hafva
de mycket nedgått; af försvarslösa beräknades från kronoarbetskårens
bildande till slutet af år 1866 omkring 31 % hafva återkommit, och
under en lång följd af år hafva de från fängelserna frigifna men
återkomna hållit sig vid omkring 30 %, hvilken siffra ock visar medeltalet
af i brott återfallna för åren 1876—85.
Genom den sparade arbetsförtjänst, som vid fånges frigifning blef
honom tillhandahållen och som kunde uppgå till stundom rätt rundliga
belopp, likasom ock genom understöd från fängelsernas besparingskassor eller
af skydds- eller fångvårdsföreningar, af hvilka flera i landets olika delar
bildats, sedan år 1860 dåvarande hertiginnan Sophie af Östergötland i
hufvudstaden stiftat »hemmet för frigifna kvinnor», sökte man motverka
återfall i brott. Såsom i många fall föranledande dessa anklagade man
redan i midten af 1850-talet de prästbevis, hvilka fångarne måste
med-hafva vid sina försök att erhålla tjänst eller arbete och därmed deras
föregåenden blefvo blottade, oftast med den påföljd, att de vägrades
anställning och funno sig hänvisade antingen att förfalska bevisen eller
att begå annat brott för att kunna skaffa sig uppehälle. Den år 1879
i Stockholm af fångvårdsstyrelsen och ett antal tjänstemän vid
fångvårds-anstalterna därstädes bildade centralforeningen till stöd för frigifna
måste därför i ett stort antal fall förhjälpa inom fosterlandet, snart
sagdt, fredlösa frigifna till främmande länder för att bereda dem tillfälle
att, oberoende af bevis, åt sig uppbygga en ny och bättre framtid.
Äfven andra skyddsföreningar måste rätt ofta anlita samma utväg. Men
i den mån allmänheten insåg, att den från cellfängelset efter där
undergången strafftid frigifne fången icke var densamma, som utgått från det
forna gemensamhetsfängelset med dess förvildande och nedbrytande
inflytelser, kunde man dock märka en något minskad motvilja mot att
komma i beröring med den frigifne och tillgodogöra sig hans arbetskraft.
Människokärleken visade sig i många fall ganska verksam i arbetet för
den fallnes upprättande, och att det arbetet långt ifrån alltid varit
fruktlöst, har knappast behof af bevis. Upprättandet af åkerbrukskolonien å
Hall år 1875 för omhändertagande af vanartade gossar under 15 år
torde ock falla under sagda verksamhet, ehuru den i vårt land icke på
annat sätt ställts i förbindelse med fångvården, än att den från dennas
kassor erhåller årligt understöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
