Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
månget brottsligt anslag, och dels att dessa bättre förekommit mycket,
som på annat sätt aldrig kunnat förekommas, ehuru det ej alltid
lyckas eller kan lyckas dem att af styr a det genom öfvertalande.»
På det bestämdaste förklarar denne erfarne man, att det gåfves
intet tjänligare medel att förvandla en straffanstalt till en
förvärrings-anstalt än införande af en klassificering, som beredde fångarne fördelar.
Man månde för öfrigt inskränka dessa så mycket som helst-— vid
bvarje klassifikation fäste sig dock alltid någon dylik, vore det ock
endast äran att tillhöra en högre ordning. Icke genom att sorgfälligt
afsöndra de goda från de onda, utan genom att låta dem inom fängelset
så väl som öfverallt i världen finnas jämte hvarandra, kan man låta de
goda verka som ett inrättningens salt, utan all jämförelse vida
verksammare än äfven det bästa föredöme från tjänstemännens sida. »Låter
både ogräset och hvetet växa tillsammans intill skördetiden» —• den
uppmaningen anser han gälla äfven fångvårdens åkerfält. Fångarnes
förbättring är icke straffanstaltens ändamål; »endast såsom en hjärtlig
önskan men ej såsom en nödvändig följd sluter sig bättringen till alla
straff». Bestraffningens ändamål är tryggande af lag auktoriteten.
Staten straffar handlingar, ej tänkesätt. Såsom kristlig stat önskar
den, att det bästa sinnelag måtte finnas bos alla dess medlemmar,
sär-skildt bos dem, bvilka genom sina gärningar fulltvgat sin obenägenhet
för ett sådant sinnelag; och om staten i det straff han utkräfver
undanröjt allt, som nödvändigt skulle omintetgöra önskningen att förbättra, det
vill säga hindra fångens förbättring, om han därjämte i straffanstalten
låter undervisa, förmana, bestraffa, trösta — så är, säger författaren,
»en sådan straffinrättning en lika så god förbättringsanstalt som någon
annan i världen och bär icke detta namn som en skylt, om än icke
någon enda blefve verkligt förbättrad — hvilket dock, Gudi lof,
ingalunda är fallet». Men fångarnes klassindelning är enligt hans åsikt
alldeles icke en kristlig idé; och han hoppas hafva gifvit skäl för sin
öfver-tvgelse, då han förklarar den för »ett foster af en falsk vishet».
Det gnistrar af »reaktion» i denna märkliga uppsats. Den blottar
hela intigheten af den tilldragande fantasi, man under namn af
»klassifikation» så länge tillbedt utan att för sig klargöra hennes verkliga
väsende; den uppreser sig mot det förvillande uti förbättringsteoriens
hufvudsats och förkunnar oförskräckt straffets ändamål vara fångens
bestraffande, icke hans uppfostrande, ehuruväl detta senare månde betraktas
såsom straffets mest önskliga följd.
Genom sorlet af röster för och emot denna uppfattning, hvilken på
många håll förekom både sträf och oförsvarlig, höjde sig i
Litteraturbladet 1839 Geijers mäktiga stämma. »Straff är straff», yttrade han
bland annat; »en restitution på allas vägnar af den i det enskilda fallet
brutna rätten, drabbande tillbaka på rättsbrytaren; och detta är så i
straffet hufvudsak att till att vilja göra det i första rummet till något
annat är att förvända dess natur. Det är både önskligt och möjligt,
att straffet kan för den straffade vara äfven en välgärning; men dä
är det en sådan endast därigenom, att det först och främst är straff,
det vill säga en satisfaktion åt samhället.» Framställes det såsom först
och främst »ett medel för den straffades egen förbättring, så verkar det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
