Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därtill, samt Kungl. Maj:t på grund häraf infordrar deras förklaring,
blir svaret, att »bristande åtal därtill icke föranledt».
Med ett nog talande: »Detta vore önskligt» — affärdar
justitie-statsministern i sin berättelse för 1832 detta minst sagdt besynnerliga
påstående. Ocb han tröttnar icke att fästa konungens uppmärksamhet
på rusdryckernas härjningar. »De flesta brottmål», heter det i hans
berättelse för 1834, »den bekymrande tillväxten i antalet på dem, som
tillbringa deras lif inom fängelsernas och korrektionsinrättningarnas murar
och minst hälften af de årligen förefallande själfmorden föranledas
och förorsakas af brännvinet.»
Men hvilken stormakt detta var och hur djupt man böjt sig för
dess välde, vitsordas icke minst af de så länge fruktlösa försöken att
tillbakatränga det. Synnerligen anmärkningsvärdt må i detta afseende
vara, att det af Howard blottade missförhållandet i dåvarande
fängelse-föreståndarnes, vaktmästarnes, vana att till fångarne sälja brännvin,
ehuru uttryckligt förbjudet i 1798 års kungl. bref, ändå alltid
fortsattes. Vid den inspektion, som samma år Akerkielm afgått
förrättades af hans efterträdare i Smedjegårdshäktet i hufvudstaden, finner sig
denne böra anmärka, att de ständiga oordningarna inom sagda häkte
borde tillskrifvas icke allenast mängden af där förvarade gröfre och
förhärdade brottslingar samt vaktbetjäningens efterlåtenhet utan »mycket
också en inom fängelset belägen krog». Samtidigt anmärkes, att
jämväl vaktmästarne vid hufvudstadens fängelser hålla krogar och att
brännvinet äfven inom andra fängelser åstadkommer mycket ondt.
Det höga fångantalet i korrektionsanstalterna föranledde styrelsen
1832 att hos K. Maj:t anhålla, det till dessa anstalter hörande, ännu
ej ditsända fångar måtte tills vidare få kvarblifva i länshäktena. Denna
framställning bifölls. En oundviklig följd häraf blef naturligtvis den,
att trängsel uppstod äfven i länsfängelserna. Styrelsen ingick därför
1833 med förslag att afhjälpa denna. Pionierkåren å Karlsborg samt
arbetskompanierna i Karlskrona och å Kungsholmen borde utvidgas,
hvarjämte ett särskildt arbetskompani borde upprättas vid kronans varf
i hufvudstaden; och hemställdes vidare, att åt lifstidsfångar, som sådant
önskade, borde beredas deportation till någon aflägsen koloni, anseende
styrelsen att så många af dem skulle komma att välja landsflykt,
hvilken »icke lärer af människor utan bildning och bättre känslor med
afsky betraktas», att sedermera en fästning blefve för de återståendes
förvarande tillräcklig. Dessa förslag lände icke till någon påföljd, om
man icke såsom ett eko af det sistberörda skulle vilja betrakta de
förslag, som vid nästpåföljande riksdagen väcktes, ett af kaptenen Carl
af Robsahm på riddarhuset, ett annat i bondeståndet af Petter Persson
från Jönköpings län. Den förre föreslog en hemställan till K. Maj:t,
att han måtte höra sig för hos ryska, holländska och engelska
regeringarna, om de icke »för någon viss afgift» skulle vilja på utsatt ställe
emottaga ett visst antal lifstidsfångar och för allmänna säkerheten
vådliga grofva förbrytare för att använda dem i grufvor eller på kolonier;
och den senare ville hafva deportation till »Amerikas kolonier» bestämd
för alla, som straffats för 3:e resan stöld. Lag- och ekonomiutskotten
afstyrkte dock dessa utvägar, såsom oförenliga med statens värdighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
