Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
domen men dog kort därefter.1 Ingenting gifver vid kanden, att ban
ansåg sig hafva handlat orätt eller trott sig af si tt åtgörande kunna
vänta någon sådan påföljd, som verkligen inträffade.
Utan tvifvel låg orsaken härtill däruti, att han visste sig ej hafva
gjort annat än hvad som i vida högre och för den allmänna
odlings-graden mera betecknande förhållanden än hans utan anmärkning kunde
förekomma. Vid jämförelse med den behandling samma tids ledande
män i striden för sina partiintressen kunde underkasta i deras händer
fallna offer —- huru förbleknar icke skildringen af det lidande, domaren
i Västbo för sanningens utletande lät bonden i Prästtorp utstå!
Vi erinra om rättegången mars—augusti 1747 emot skotten
Alexander Blackwell, anklagad för konspiration mot regeringssättet och
successionen. Född 1709, medicine doktor och agronom, inkallades han till
Sverige 1742 för att hjälpa till med ekonomiens uppkomst eller
upphjälpande inom riket; han blef Fredrik I:s lifmedikus och kom i
beröring med många betydande män, af kvilkas meningar och mer eller
mindre hemliga syften han erhöll eller åtminstone trodde sig erhålla
del. Så infördes lian i partihvirflar, hvilka drogo honom i djupet,
ehuru hans »brott» knappast kan betecknas såsom annat än löst prat
af en man, som till sin olycka ansåg sig vara viktig.
Han fick emellertid erfara, hurusom äfven högst upp i samhället
rannsakningsfångens rättssäkerhet, ehuru nu ytterligare värnad af 1734
års lag, var ingen, då hans domare ej af honom erhöll just den
bekännelse, som väntats eller som Önskades. »Ej må», hette det i sagda
lags rättegångsbalk, 17 kap. 37 §, »domare eller befallninghafvande
låta någon till bekännelse pinas och plågas; gör det någon, plikte som
saken är till». Men tidsandan hade härtill fogat ännu en punkt: »I grofva
brottmål må domaren försöka med svårare fängelse att få sanningen i
ljuset, där bindande liknelser och omständigheter finnas emot den, som
anklagad är; förfare dock därmed varsamliga.» Det var under det
»svårare fängelsets» laga försvar, som tortyren alltjämt behöll sin plats
i den svenska rättsskipningen.
Den 10 mars 1747 nedsattes en kanslirätt för afdömandet af
Black-wells sak.1 2 Främst satt riksrådet, grefve Carl Gustaf Tessin; han synes
ej hafva blifvit nämnd till ordförande, men han förde dock ordet inom
rätten i följd af sin ställning och rang. Öfriga ledamöter voro
hof-kanslern von Nolcken, statssekreterarne Seth och Bonneauschöld,
kansliråden Klinckowström, Skutenhjelm och friherre Sack samt
revisionssekreterarne Iserhjelm, Lagerfelt och Löwenhjelm, jämte ännu tvenne,
senare tillkomna ledamöter, kansliråden Carleson och friherre Fleming.
Det dröjde icke länge, innan fråga väcktes att genom »svårare fängelse»
förmå Blackwell, som satt häktad i högvakten, till bekännelse af någon
djupare anläggning emot dynastien och riket, än livad han visat sig vilja
vidgå. För sådant ändamål nedfördes han ock i »tjufkällaren». Det var
enligt kanslirätten meddelade upplysningar, ett underjordiskt mörkt rum,
1 Handlingarna, som åberopats, finnas i Riksarkivet.
2 Kanslirättens prot. 1747 och 1756, Riksarkivet. Jfr äfven framställningen rörande
blackwellska rättegången af Nils Arfvidsson, tidskr. Frej, 1846, s. 364 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
