Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Kriget mellan Karl XII och tsar Peter. 1701—1709 - Magnus Stenbocks fälttåg. — Karl XII i Turkiet. 1709—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kapitulationen i Perevolotsjna. Han kunde och borde icke handla annor*
lunda. Demoralisationen hos trupperna var allmän, och en ny strid skulle
endast hafva medfört förlust af menniskolif utan något ändamål. De svenska
fångarnes öde i Ryssland blef mycket hårdt. Endast få af dem fingo efter
årslånga lidanden återse sitt fädernesland; till dessa hörde Rehnsköld. Piper
och Levenhaupt dogo i fångenskap, den förre 1716, den senare 1719.
Olyckorna vid Poltava och Dnjepr framstäldes af Karl XII, i bref till
system Ulrika Eleonora och till rådet, såsom tillfälliga missöden, för hvilka
han tänkte inom kort råda bot och om hvilka han uttalade det hopp, att
»fienden genom dem ej skulle vinna någon öfverhand, ej heller någon ringaste
förmån». Att han verkligen hyste dessa tankar, är lika visst, som att han höll
fast vid alla sina planer. Utan tvekan upptog han och fullföljde kampen
mot ett olycksöde, som han till sist hoppades att öfvervinna. Tsar Peter
hade en skarpare blick för det afgörande i katastrofen vid Poltava. Några
timmar efter slaget skref han till amiral Apraxin: »Nu hvilar ändtligen på
säker grund vår stad vid Ne va.» Och det blef så. Med större trygghet
kunde Ryssland gå framåt på den väg till bildning och politisk makt, som
stakats ut af tsar Peters snille.
Magnus Stenbocks fälttåg. — Karl XII i Turkiet. 1709—1714.
Sachsen *eh Danmark förklara krig. — Slaget vid Helsingborg, den 28 febr. 1710. — Karl XII i
Bender. — Hans turkiska politik. — Kalabaliken i Bender. — Kriget i Tyskland. — Slaget vid Gadebnscb, den
9 der, 1712. — Tönning. — Riksdagen 1713. - Karls hemresa, 1714.
Olyckan vid Poltava, som för efterveriden betecknar slutpunkten af
Sveriges yttre storhet, blottade för samtiden vår svaghet och visade, på
hvilken bräcklig grund det svenska väldet i sjelfva verket hvilat. Hos Sveriges
hemliga fiender återväcktes ett sjunket mod, och de förenade sig till ett
gemensamt anfall mot ett land, som syntes tillräckligt kraftlöst för att kunna
öfvervinnas. Den ryska diplomatien hade länge varit verksam i Dresden och
Kjöbenhavn, och från och med hösten ökades dess ifver. Efter Karl XII:s
tåg nedåt Ukraine förutsåg tsar Peter och förutsade för sina vänner den
svenska härens undergång. Redan midsommarstiden 1709 förnyade konung August
och Frederik IV anfallsförbundet mot Sverige och sökte vid ett personligt
besök i Berlin att vinna det verksamma biträdet af konungen i Preussen.
För ögonblicket lyckades det ej. Sedan underrättelsen kommit om
nederlaget vid Poltava, ansåg konung August den rätta stunden vara inne, och
den 8 augusti utfärdade han sin krigsförklaring, som sjelf bar vitne om
orättfärdigheten af hans anfall. På hösten 1709 inryckte en sachsisk här i
Polen, August erkändes såsom konung, och Krassov méd sin armé drog sig
utan strid tillbaka till Svenska Pommern, åtföljd af den svage och välmenande
Stanislav, hvilken sedan under flere år lefde såsom Sveriges nådehjon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
