Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Afsättningskriget mot August II. 1702—1706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derne Sapiehas straffande och sjelfve kardinalens afsättning från hans plats
såsom rikets primas. Mot sådana vidt gående planer stälde Radziejovski hela
makten af sitt inflytande och segrade, men kunde ej hindra fattandet af
beslut, som voro for August fördelaktiga. Polens stridskrafter skulle uppbringas
till en betydlig styrka, den svenske konungen skulle forständigas att inom en
viss tid välja mellan krig och fred, och om han ej gåfve ett nöjaktigt svar,
skulle det stå August fritt att sluta förbund med främmande makter. Efter
riksdagens slut framstäldes å republikens vägnar nya fredsanbud till Karl XII,
som, efter några veckors underhandlingar och sedan ställningen i Polen ändrats
till hans förmån, slutade med att afböja dem. De voro också af tvifvelaktigt
värde och erbjödo framför allt för liten garanti mot Polen3 egen konung, om
hvilken Karl XII fortfarande tänkte liksom Frankrikes sändebud, »att man ej
kunde veta, när och hvem han ämnade bedraga». Redan innan från lägret
vid Thorn den svenske konungens slutliga svar kommit, vände sig August
och republikens ombud till främmande makter med begäran om bjelp i
penningar och trupper. Danmark befans väl mycket tillmötesgående, men låg
för aflägse och vågade under då varande förhållanden ej besluta sig. Preussen,
som länge kastat lystna blickar efter det svenska Pommern och det polska
Preussen, hade väl förut lånat sitt öra åt konung Augusts hemliga förslag,
som alla stält i utsigt en delning af republiken, men det fann nu sin
räkning vid det segrande Sveriges vänskap och ingick derför, den 9 (19) juli
1703, med Karl XII ett förbund, afsedt att blifva böljan till en närmare
förbindelse, af hvilken hofvet i Berlin väntade sin säkra vinst. Både hos
tsar Peter och konung August uppväckte det svenskt-preussiska förbundet
den största oro. Det var för dem ett ytterligare skäl att sluta sig intill
hvarandra. För tsaren var det af yttersta vigt att med alla medel binda
Karl XII och hans här i Polen, under det han sjelf befäste sitt välde vid
Östersjön; för August blef Rysslands hjelp den enda räddningsplankan i hans
ytterliga nöd. Han grep efter den i brist på någon annan; han hade nyss
förgäfves af Karl XII velat köpa freden och besittningen af Polens tron för
priset af Patkuls utlemnande och förbund mot Ryssland. Nu band han sig
i stället vid Ryssland mot Sverige genom ett fördrag (oktober 1703), som
tillförsäkrade honom tsarens understöd i penningar och trupper. Fördraget,
slutet bakom republikens rygg, var i främsta rummet ett verk af PatkuL
Han var nu i rysk tjenst och vorden tsarens högtbetrodde man. Han lefde
som förr för hämden och intrigen; men med skarp blick såg han i Polen
endast ett sjunkande skepp, i Ryssland åter makten med en lysande framtid.
Han rättade sitt handlingssätt derefter.
Riksdagen i Lublin, som syntes förena allt, gjorde i sjelfva verket den
inre söndringen värre än någonsin. Den omständigheten, att Storpolens
svenskvänliga landtbåd blifvit från riksdagen afvisade, föranledde bildandet af en så
kallad konfederation, som i vojvodskapen Posen och Kalisj hade sin härd
och i kardinal-primas fick sin egentlige ledare. Den sade sig endast vilja
rädda friheten och återställa landets inre och yttre fred, talade till August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
