Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Förmyndarstyrelsens första år (1632—1636)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTINA.
1632-1654.
Förmyndarstyrelsens första år (1632—1636).
Stillniagen rid Gustaf Adolfs dtfd. — 1634 års regeriagsfora. — Rlksflrayndarae. — Finanser oefc
Hmltiiig till 1636.
t var i en ärorik, men i högsta måtto
ödesdiger tid, som Kristina, ännu ett barn om sex
år, efterträdde sin fader på Sveriges tron.
Landet var djupt inveckladt i det vidtutseende tyska
kriget, folkets krafter hårdt medtagna,
styrelsen saknade nödig fasthet och sammanhållningt
granname blott väntade på ett tillfälle att
anfalla. I förstone såg det ut, som skulle Gustaf
Adolfs verk falla med honom. Alla de stora
föremål, för hvilka han kämpat, syntes hotade:
fosterlandets nyskapade storhet lika väl som
protestantismens sak i hela Europa. Kejsaren
och katolikerne jublade; Sveriges vänner, ja,
dess egna statsmän misströstade. Men blott för
ett ögonblick. Snart skulle det visa sig, att
lijeltekonungen lemnat åt fosterlandet ej blott
ett farligt arf, utan äfven män, som kunde förvalta det. Och just häri visar sig
Gustaf Adolfs sanna storhet. Han hade sörjt för, att hans verk skulle lefva efter
honom; han hade kring sig fostrat en krets af lärjungar, som både med svärdet
i hand och i fredliga värf visste fullborda det myckna han böljat. Det var
endast morgopen af Sveriges storhetstid, som grydde i blod öfver Liitzens
slagfält.
Hvem kan emellertid undra, om till och med Axel Oxenstjerna till en
böljan känt sig tveksam, huru vida enigheten hemma och inom hären skulle
kunna uppehållas och det stora verket genomföras, sedan den allt beherskande
anden var borta. Allt för väl kände han ställningens kraf för att tilltro sig
blifva den »Atlas», på hvars breda skuldror den dryga bördan skulle
öfver-flyttas. Omständigheterna, hans egen oumbärlighet var det, som stälde
riks-kansleren på den framstående plats, han till sin heder och fäderneslandets
lycka nu kom att intaga; han eftersträfvade den aldrig, men ville ej hel-
Svtrige» hitloria. IV. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
