Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i östersjölandskapen. 1617—1626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sok att få lösa sig med penningar; qvinnornas smycken hade bjudits med till.
lösen. Dagtingan slöts den 15 september. Belägringen hade sålunda varat
en månad; man erinrade sig på svensk sidå, att denna framgång vans just i
dagarna, då kirkholmsslaget (1605) inföll. Det var nu hämnadt.
Dagen efter ryckte Gustaf Adolf in i Riga; på rådets helsning svarade
han, hyllande tapperheten, med en önskan, att Sverige måtte en gång röna
samma trohet som Polen. I Rigas Peterskyrka hölls tedeum. Jesuiterne
måste aflemna nycklarna till sin kyrka och utvandra ur staden; bland dem
befann sig den gamle, då mer än åttioårige Laurentius Nicolai, känd under
namnet Klosterlasse från katolicismens och protestantismens sista strider i
Sverige; det berättas att Gustaf Adolf med ungdomlig protestantisk ifver
uttalat hårda ord mot den gamle
katoliken, dem denne från sin ståndpunkt
ej utan värdighet besvarat. En
evangelisk superintendent insattes nu. Några
dagar efter hölls på Rigas torg en
högtidlig hyllningsakt, och då
bekräftades stadens alla äldre friheter. Till
och med sin gamla rätt att slå mynt
fick den behålla; konungen förbehöll
sig samma rättigheter som de polska
konungame, men med det vigtiga
tillägget, att det stod honom fritt att
inlägga i staden så stor besättning han
fann nödigt. För öfrigt erhöll Riga
rätt att sända ombud till den svenska
riksdagen och tillfredsstäldes genom
en skänk af ansenliga länderier. Till
Riga kallades nu också Livlands adel
att inom november månad 1621
aflagga sin hyllning och af den sven- 69. Tältstol, som tillhört Gustaf II Adolf,
ske konungen mottaga sina länsgods.
Men midt under segerjublet led hären brist. Till rikskansleren skrifver
konungen två dagar efter stadens dagtingan, att nöden står i
bakgrunden för det hela. I oktober skulle krigskassan vara slut; redan fattades
sofvel, så att längtan var stor »efter Wegwitzers häring och Lårmans
strömming»; skor och strumpor fattades segrarne. Visste man råd för
detta, så skulle nu utan tvifvel Livland i sin helhet kunna läggas under
Sveriges krona. — Så visste man segra, men afbröts midt i segerloppet af
nöd och betryck.
Sedan Diinamiinde snart också blifvit eröfradt, flyttade konungen på
senhösten fälttåget öfver till andra diinastranden, der Kurland, som ej, sedan
det gaf sig under polsk länshöghet, sett någon fiende, erbjöd rikare och bättre
qvarter än det förhäijade Livland. Hertig Friedrich af Kurland följde ej sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
