Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs inre styrelse (1611—1632) - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
adliga motståndet mot konungamakten är genom Karl IX för alltid förbi;
med trohet och nit sluter sig nu högadeln omkring Gustaf Adolf, trött af den
föregående tidens skakningar och nöjd att få lyda en herskare som denne.
Riksrådets medlemmar utgjordes vid Gustaf Adolfs tron bestigning af
de förnämste bland de stormän, hvilka under den stora brytningen fogat sig i
sakernas nya ordning. De voro ej de mera framstående bland dem, som tagit
del i händelserna; dessa hade antingen gått under eller lefde nu landsflyktiga
i Polen. Det var mera de stilla i landet, som älskat det enskilda lifvets
lugn högre än det offentligas stormar, men pålitliga, den nya tronen tillgifna
och fosterlandsälskande män. Främst genom börd och embete var den »gamle
hedersmannen och allvarsamme riksdrotsen» Magnus Brahe, »grefven af
Visingsborg», såsom han helst tecknade sig. Hvarken han eller hans medbroder
i de höga rikserabetena, riksmarsken Axel Ryning, riksamiralen Göran
Gyllenstjerna eller riksskattmästaren Seved Ribbing ha lemnat starka
spår efter sig. De tillhörde mera en förfluten tid än Gustaf Adolfs;
rikskansleren ensam bland dem framställer den nya tiden. I de andras händer
voro dessa embeten blott tomma hedersposter, jemfördt med hvad de blefvo
i det följande. Drotsen lefde hellre i sitt grefskap än i hufvudstaden, gerna
förvexlande underhafvande med undersåtar. Marsken mönstrade adelsfanan,
men förde aldrig befäl öfver hären. Amiralen gjorde mera gagn såsom hertig
Johans förståndige rådgifvare än vid flottan, och riksskattmästaren, föga
skrifkunnig till och med, såg kammarens vigtiga ärenden efter konungens
omedelbara befallningar uträttas af kammarråden, framför allt af Johan
Skytte. Med riksrådets äldre medlemmar var förhållandet ungefär enahanda.
Jesper Mattsson Cruus, den tappre fältmarskalken från kriget med
Danmark, var den, som, ehuru egentligen krigare, starkast framträdde på den
inre styrelsens område. Han blef 1615 riksskattmästare och skötte embetet
med utmärkelse, till dess han under livländska fälttåget 1621 togs i anspråk
såsom ståthållare i det nyss eröfrade, ännu opålitliga Riga; på återvägen
derifrån dog han i Finland 1622. Jemte honom förtjenar också att
särskildt nämnas Nils Bjelke, den förste presidenten i Åbo hofrätt, hvilken
en följd af år, intill 1631, äfven var Finlands generalguvernör och genom
sin alla områden omfattande verksamhet bidrog att rycka detta land ur
dess förfall efter ryska kriget, en värdig föregångare till Per Brahe under
förmyndarregeringen. Rådets yngre, senare än dessa utnämda medlemmar
bildade sig alla efter rikskanslerens mönster och i hans skola; de bära
redan fullkomligt prägeln af embetsmän och användas såsom sådana på
olika poster. För att företrädesvis dröja vid dem, som verkade inom
riksstyrelsen och förvaltningen, äro här att nämna de begge rådsmedlemmame af
slagten Oxenstjerna, rikskanslerens broder, den blifvande riksdrotsen under
förmyndarregeringen Gabriel Gustafsson och hans syskonbarn, under samma
tid riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstjerna, vidare Per Baner,
som i tio år under rikskanslerens frånvaro (1626—1636) var kanslichef hemma,
Johan Sparre, liksom den förre en af sönerne till de i Linköping afrättade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
