Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
— Jo, nu minns jag, sade Helga lifligt. Vi
kände inte hvarandra på den tiden, men jag tänkte
på er ofta!
— Om doktorn bara hade talat om det för mig,
och alla andra, som tänkte på mig, jag kände
mig alldeles ensam. Nå, i alla fall, Karl Gustaf
hade ju inte förutsett detta och var ganska ledsen,
fast det passade honom icke att medge det. När
han nu fick höra, att jag var illa sjuk, sökte han
upp mig på lasarettet och bad om förlåtelse, det
hade grämt honom alla år, sade han. — Jag
misstänkte alltid, att det var du, sade jag. — Och ändå
svarade du så gränslöst oförskämdt? — Ja. — Nå,
guskelof för det då, då är vi liksom litet mera
kvitt. — Och sen dess har han inte vikit från min
sida, och hvad mera är, han har på min
framställning insatt fröken Portman junior till sin
arfvinge, som hon också rätteligen är.
— Hans dotter!
— Ja, just det. Det har vi dolt väl, gamla
Portman och jag. Och dessutom bekostar han
henne ett års studier, och sedan slår hon sig på
kooperationen, där vi får tro, att hon kommer att
få tillfredsställa sin merkantila ärelystnad. Hon är
som en annan människa: tänk att få hoppas igen,
säger hon. Och hon kallar mig i enrum för faster.
Hvem kunde väl tro, att den flickan, som jag haft
så många bekymmer för, skulle dra nytta af min
cancer!
— Jag har talat med doktor Strömmer, sade
Helga, glad att få komma till sitt egentliga ärende,
och han försöker gärna med radium.
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
