Då jag till tjensteåren är, näst stiftarens broder, Apotekaren H. Wikblad, den äldste nu lefvande aktive ledamoten af Wikningskommissionen, tillkommer det mig, såväl på grund derutaf, som äfven på grund af den hedersgrad, jag inom kommissionen innehar, att på denna årsdag af kommissionens femtioåriga tillvaro, och då den sjufaldt store Öfvervikningsmästaren förlänat mig ännu krafter dertill, för den nuvarande generationen af kommissionens ledamöter i korthet tolka dess uppkomst, syfte, utveckling och öden intill denna dag, och jag utbeder mig Wikningsbrödernes öfverseende, om denna historik icke skulle befinnas fullt tillfredsställande. Sjusofvaredagen år 1839 hade tre landskontorister och en fältskär eller badaremästare, såsom de då benämndes, på aftonen en liten kolifej i ett gammalt lusthus, beläget under några höga träd, som jag tror ännu stå qvar, ett stycke bortom kyrkogården, till venster om landsvägen, från staden räknadt, och detta lusthus tillhörde bagareåldermannen Siljeström. Landskontoristerne voro Lars Gideon Wikblad, Nils Magnus Winnerstrand och Carl Gustaf Lindeberg och badaremästaren E. T. Berggren. Lifvet och själen i detta lilla lag var den qvicke och lefnadsglade, men icke så litet cyniske Lasse Wikblad, såsom hans förtroliga benämning var inom hans ovanligt talrika, icke allenast inom hela länet och stiftet, utan vida utom deras gränser spridda vänkrets; nöjd med litet, glad och obekymrad samt alls icke ärelysten, var han så belåten med sin ställning såsom e. o. landskontorist och ungkarl, att han aldrig sökte någon bättre, fastän den var föga lönande, men