Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för samma syfte flockade sig omkring löjtnanten Her ib er t
Reuterskiöld och den sedermera såsom ordförande för
Göteborgs kristliga förening för nnge män kände grosshandlanden
Heurik Ahrenberg. Många både på hufvudets och hjärtats
vägnar rikt begåfvade ynglingar och ungmör deltogo år efter år
i denna verksamhet, som fullföljdes i olika lokaler, och vid
hvars julfester den gamle lärofadern gärna var med.
I andra slags fester deltog han däremot icke. Han
och hans maka vidhöllo äfven i Göteborg sin sed att icke
ingå i det konventionella umgängeslif, som tillhör de
bildade klassernas sociala vanor. Men deras hem stod med
oföränderlig gästvänlighet öppet för en och hvar; och till
dom-prosthuset, där det då helt anspråkslöst låg i hörnet emellan
Kors- och Vallgatorna, fann ock mången sin väg. Särskildt
många unga kände sig med varma band af tillgifvenhet
bundna vid det hemmet.
»Vi voro många barn därinne», skrifver en af dessa
vid äldre år, då W:ska hemmet upphört att vara mer än
ett minne. »Där fanns värme nog för icke blott de egna,
utan ock för de upptagna barnen. — Hvad var det, som
gjorde det så varmt för oss alla och särskildt varmt för en
och hvar? Var det icke det, att kärleken där icke sökte sitt?
Vi granskades icke så noga — om vi kunde passa in här
eller där, såsom hunna hit eller dit i inre mognad eller
högre egenskaper — vi möttes af fri kärlek, som tog oss
upp sådana vi voro, tog oss med tro och hopp. Därför
vågade vi komma åter och åter, för hvaije gång i känsla
af att i trots af vår litenhet ändå vara välkomna... och man
kände sig genast hemma där inne, hos husets lilla vänliga,
trofasta mor och i kretsen omkring henne, ja, så hemma,
att man började hoppas något äfven för sig själf; man drogs
med i kärlekens flykt uppåt, uppåt! och därunder lossades
världsbanden, och evighetsdager föll öfver lifvet framför en.»
»Och husfadern med sin bibel — hur förde han oss
icke in däri! Han öppnade ju den boken för oss; den var
oss tillsluten förut. Hvem kan räkna de lifsfrön, han där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
