Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
posten den 24 april Paul Gabriel Ahnfelt, en af dem,
som djupast kände hvad detta afsked innebar,
»i nio rullande solhvarf,
Här på vår sydliga kust; nu bär det af emot nord.
Snart är platsen öde och tom; gästvänliga huset
lockar ej vandraren mer, sörjande går han förbi.
O, huru gärna vi gingo därin att värmas vid lågan,
snillets låga, som brann, där på den flammande härd!
Vetande, konst, natur, helt genomträngda af kärlek,
mötte oss där alltjämt, rikaste mångfald i ett.
Allom du var och förblef hvad alla behöfde, och ingen
sökte dig fåfängt, nej! Pastoralt var ditt lif,
Helgadt församlingens tjänst, i ordet och lärdomen uppgick
hvaije minut af din dag; ansvaret kände du djupt.
Dryg blef tiden för dig, den räckte till och förlängdes,
gående jämt i bredd med din kallande plikt
Mången har undrat med mig, att aldrig din skuldra har sviktat
Hemligheten är den: kärlekens börda är lätt.
Alla dig sökte; från morgon till kväll de knarrande gångjärn
gingo för folket, som kom, gingo för folket, som gick.
Mäktiga herrar och tänkande bönder, borgare, präster —
alla du skötte dem så, som de betarfvade bäst
Fattiga, rika, höga och låga, lärda och råa,
starka andar jämväl — alla de drogos till dig
Den ej personligen kom, han hittade ändå din kammar;
dufvoposter alltjämt växlade du med Guds barn.
O, huru mången bekymrad själ med nedslagna vingar
rättade du ej upp, förde i svalkande rum!
’Storm och böljor’, de rasade väl i begynnelsen mot dig;
snart de lade sig dock; nu var det stilla och lugnt.
Ingen klaffaretunga mer dig orkade häckla,
opinionens makt gått på din sida alltmer.
Kunde församlingens bön dig återvinna, bland tusen
skulle väl knappt en röst, hvarken i stad eller land,
Dröja att hålla dig kvar. — ’Ack!’ tänka nu alla och säga:
’hvarför går han bort? Hafva vi sådant förskyllt?
’Hörde vi honom dock så gärna! Var icke tämplet
’öfverfullt hvarje gång doktorn talade där?
’Nu är det slut! Vi se icke mer den älskade herden,
’höre ej mer hans röst — Herren från oss honom tar
Likasom Han oss gaf; välsignande prise vi Herren,
’glade att Herrens profet talat så länge bland oss.’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
