Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det så, därför att det inte bara är något utvärtes,
inte bara det att mannen måste dö ... dö måste
vi ju alla ändå en gång. Men då jag tänker mig
in i det här, så blir det till en enda räcka av olycka
och svek och sorg och död och ... nej, hur var det
möjligt...
Översköterskan stönar, som om hon burit något
personligt ansvar för all den olycka hon talar om.
Den lilla sjuksköterskan vet inte, vad hon skall
tänka eller säga. Hon hade förhållit sig så tappert,
då det gällt att förbinda och sköta ohyggliga,
vämjeliga sår och att hjälpa och vårda lenilästade
och döende, som under upprorsdagarna buros till
sjukhuset, vänner och fiender om varandra. Men
det här gäller något ännu värre, kan hon förstå.
— Jag har inte fått det ur mina tankar, tog
översköterskan åter upp — det har värkt i mig
liksom något ont, som måste värka ut. När man
börjar tänka, så.. . nej, nej, det är bättre att inte
tänka alls, bara gå på liksom vi ofta måste göra
det, dag och natt, dag och natt, och vara glad att
man själv står på sina två ben och med sina två
händer kan hjälpa andra, då är det möjligt att hålla
ut. Men tankarna, tankarna ...
Efter några ögonblick fortsatte hon igen: —
Som sagt, karlen var förfärligt dålig. Såsnart
han hade talat några ord, svek rösten, och jag
föreslog, att han kanske först skulle vila riktigt
ut och sedan säga mig, vad han hade på hjärtat.
Men han förklarade, att det hade han inte mera
tid till. Och dessutom kunde han inte få någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
