Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min sorg är sädan ej att den sig fästar
Pä ytan utaf mina anletsdrag:
Jag suckar sönder alla mina västar
Och gråter ned en näsdukstvätt hvar dag!
I grafvens djup, förtärd af hemska maskar
Jag skall fä ro, en gång till hvila bragt,
Så framt jag inte packas ner i askar
Och bjudes ut som Liebigs köttextrakt.
Dock äfven så jag skulle hvila finna
Och sjunga segerglad min svanesång,
Om blott jag visste att min själs gudinna
Utaf mitt stoft beredde sin buljong!
o. s. v.
Snart kunde han spela allting på Prästa-Perens
dragharmonika. Men den skrällande musiken
tillfredsställde honom ej, och så slog han sig på fiolen.
Dödgräfvaren, som fortfarande hyste en viss
välvilja för den stackare, som han räddat åt lifvet,
hade en gammal fiol, och den fick kyrkogårdens
barn låna. De första strängarna snoddes af sytråd,
de senare af tagel. Så gaf studenten honom riktiga
strängar, och nu klang det gamla skrället underbart
vekt från prästens träda, från höskullen och
kyrkogården, ja, från kyrktornet understundom. Och
slutligen äfven från det lider hos skomakaren, där
han frös bort sina första fem år efter konfirmationen
och där snön ofta vintertiden lade sidentäcke med
glittrande stjärnor ofvanpå den grofva smutsiga
ylledynan.
• •
Så blef Sven 20 år. När mästaren dog, stannado
gossen kvar hos änkan. Och nu var han spelman på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
