Det glesnar alltmer i fräjdade led,
de höstliga stormarne klaga,
nu lade ock han till hvila sig ned,
som fostrats af fädernas saga,
och efter den ädle har landet sorg,
som målat oss Aslög och Ingeborg.

Om, sträng i sin konst, dess kraf till behag
sin längsta förhoppning han jordat,
förgäfves är ej ett Bråvallaslag,
fast penseln det icke fullbordat;
det växer så många och nya mål
ur kraft, som har härdats till nordiskt stål.

Det blommar i folks och människors vår
så mången en leende sägen,
och rosiga små med gyllene hår
gå konsten i möte på vägen,
och konstnärn, som sitter vid enslig härd,
kan trolla på duken en barnavärld.

Då »väfva vi vadmal»; »sista par ut»
som fordom vi springa med nöje;
han får oss till allt, han vill, utan prut,
ty hjärtligt och friskt är hans löje,
en skalk i hans öga man ofta såg,
men skalken var god och med snören håg.

Men väldiga ämnens växlande tal
sig blandade dock med de smärre,
vi suttit i Beles konungasal,
vi vandrat i skogar med Sverre:
med mästarn, som slutat, har flytt en tid,
heroisk och nordisk — och barnablid.

Nu höstliga töcken svepa sitt flor
kring fältet och människosinnet,
och saknadens sorg är mäktig och stor,
men drömlikt sig höjer för minnet
ur böljande dimmornas mjuka smek,
romantisk, odödlig, hans älfvalek.