Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamla familjen och naturligtvis icke borde få
blifva bönder, hade majoren ingen invändning
att göra, ja, han förstod vål knappast hvad
frågan gälde, ty han hade inom få dagar plötsligt
själf blifvit som ett barn, där han satt darrande
liksom af köld i sin länstol, i det han
lyssnade till höstvindens hvinande och undrade och
sporde, om icke Fabian skulle komma hem
den dagen.
Men för Henriette kändes det, som skulle
solen aldrig mer förmå genomtränga det
nattsvarta mörker sorgen svepte om henne. Allt det
som gifvit hennes lif värde: hennes kärlek och
tro, hennes ärelystna framtidsdrömmar, allt hade
blifvit ytterst i hafvet med de två, som stormen
slukat. Hvarhälst hon gick eller stod, bar hon
med sig känslan af sin omätliga sorg liksom en
oerhörd tyngd eller den brännande svedan af ett
öppet sår. Men medan hon velat rulla ihop sig
af smärta, tvingade det dagliga lifvets otaliga små
omsorger henne att hålla sig upprätt; medan hon
velat skrika af förtviflan eller gömma sig undan
som ett såradt djur, bita ihop tänderna och i stum
maktlöshet lägga sig ned under väntan att det
sårade hjärtat skulle gifva ifrån sig den sista
bloddroppen och lifvet flykta med den, tvingade de
ständiga, oundgängliga omsorgerna om andra henne
att tänka, tala och handla. Ty sorgen år lifvets
hemliga bundsförvandt, därför dödar den icke och
därför gick fröken Henriette som förut tyst och
ordnade och stålde i det fattiga hemmet, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
