Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Han har varit till vårt sista året*” sa
Jöns Skräddare, som blef röd i synen öfver
gliringen. “Men om en gåfve honom fläsk
tre gånger om dagen och risengröt om
sönda-garne, tar det ändå inte p& honom; han har
alla dar varit torr som en bark — han täres
bort af arge.”
Det var en obeskriflig blick det
försvult-na barnet fäste på honom, som varit dess
plågoande i ett helt år, och som ingenting högre
önskade än att få framgent bibehålla pojken,
som var ganska stor för sin ålder, och som
fick sköta allting hemma hos skräddarens,
där det fans både ko och får och gris att
passa. Det gälde således att afskräcka öfriga
spekulanter och därför fick man ej vara så
noga me;d sanningen, tänkte tvifvelsutan
skräddaren, när han fortsatte:
“Han är måntro inte god och dras med:
på spektakel, när han kan se sig till håll, och
allting ska man vakta för honom.”
“Dä va lögn!” sa pojken och fick tårar
i de blixtrande ögonen. Man såg, att han
ännu ej så förlorat all själfkänsla, att han teg
till beskyllningen för oärlighet. Detta väckte
smedens intresse; han gick bort och kände
på hans armar, som voro blott skinn och ben.
“Det är inte godt för den som är sulten
att låta bli nagga,” log Sven Smed, “och
sprängd så han har behöft valkas, har han då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
