Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 13. Alar (Sl. Alnus) - a. Klibbal (Alnus glutinosa) - b. Gråal (Alnus incana)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALAR.
på det sätt, att vattensjuka marker, som klätts med älskog, så småningom mistat
sitt överflöd av fuktighet vare sig genom torrläggning av angränsande marker
eller genom den starka avdunstningen från albeståndet, varefter granen invandrat
och mången gång till sist överflyglat alen. Man kan således få se alla
övergångsformer från huvudbeständ av al med underväxt av gran till ett
huvudbestånd av gran med mer eller mindre sidotryckta eller helt övervuxna alar.
Alen får å dylika lokaler ofta en särdeles vacker växtform, men måste givetvis
falla för yxan innan granen, såvida icke denna är skadad av innanröta och
därför måste avverkas i förtid. Vilket av de båda trädslagen man vid
beståndsvården bör gynna beror nästan uteslutande av markens fuktighetshalt. Ju större
denna är, dess större skäl föreligger att gynna alen, under det att granen bör
givas företrädet å de på fuktighet mindre överflödande områdena.
En annan i våra kärrartade utmärker förekommande blandningsform är al
med björk. Dessa båda trädslag följas ganska väl åt under utvecklingstiden
och kunna vanligen skötas med samma omloppstid. Stundom kan det dock
vara av fördel att behandla ett dylikt bestånd efter principerna för
medelskogsbruket, i det att man överhåller de bästa björkarne över tvenne omdrev och
låter alen föryngra sig genom stubbskott.
b. Gråal (Alnus incana).
Gråalen intager såsom skogsträd en från klibbalen så avvikande ställning, att ett
särskiljande av de båda arterna här kan anses fullt motiverat. Det relativt ringa
värde, detta trädslag har för vårt skogsbruk, ger oss dock anledning att endast i all
korthet avhandla detsamma.
Såsom förut omnämnts, har gråalen en vida nordligare utbredning än klibbalen
och går även högre upp på fjällsidorna än denna. Visserligen finnes gråalen så
sydligt som i de italienska alperna, men håller sig där endast högt upp på bergen, där
hon anträffas på ända till 2,000 m. ö. h. Dess huvudsakliga växtområde är norra
Europa och Asien. Till Sverige har hon invandrat österifrån och har här en ganska
utpräglad sydgräns, löpande ungefär från Gävle i s. v. till Vätterns nordspets samt
därifrån till Vänerns sydspets och västerut till Skagerack. I Norrland går hon ända
upp i övre trädgränsen.
Ehuru gråalen delar sin frände klibbalens förmåga att växa på våt mark, är hon
dock ingalunda bunden till endast fuktiga växtplatser utan kan utveckla sig kraftigt
till och med på mycket torra och näringsfattiga lokaler. Naturbestånden av gråal
förekomma dock mest å marker med genomsipprande fuktighet, på dalgångarnes
sluttningar mot älvar och bäckdrag, vid sjöstränder o. s. v. Kring nyodlingar och å
skogshyggen inställer hon sig gärna, och blir där ofta synnerligen besvärlig genom
sin stora förmåga att utslå rotskott. Uppdragen genom kultur kan hon gå till på de
mest karga och exponerade lokaler. Denna hennes egenskap har i utlandet
mångenstädes utnyttjats, t. ex. å de jutska hedarne och flygsandsfälten, där hon användes
såsom förkultur för andra ömtåligare trädslag. Härdighet och förnöjsamhet med
avseende på ståndorten och en intensiv reproduktionsförmåga äro således gråalens mest
utpräglade biologiska egenskaper. Beträffande ljusbehovet är gråalen ungefär
jämnställd med klibbalen. För svampsjukdomar och insektangrepp är hon mindre utsatt
än denna.
— 703 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
