Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 10. Lönnar (Sl. Acer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖNNAR.
Örtenblad anför i sina anteckningar om trädens biologi, att i Norrland (Sollefteå)
å god, drivande jord utsatta lönnplantor regelbundet fått årsskotten avfrusna under
vintern, men att plantor, som där utsatts i torr och mager jord, ej sålunda skadats.
För barkbrand är trädet ganska mottagligt, och frostsprickor uppstå ej sällan i äldre
stamdelar. Hennes motståndskraft mot vindar är ganska stor. Med hänsyn till
ljusbehovet står hon på gränsen mellan de ljusbehövande och skuggfördragande trädslagen.
För god utveckling fordrar spetslönnen en näringsrik, lucker och frisk jordmån.
Hon sätter stort värde på kalk och magnesia i jorden och synes vara tilltalad av en
viss stenbundenhet i denna. Om hon än kan växa på rätt torra och grunda
jordmå-ner, når hon där icke någon tillfredsställande utbildning. A vattensjuka marker
van-trives hon alldeles och är t. o. m. mycket känslig för helt kortvariga översvämningar.
Hennes anspråk på växtplatsen stå i det hela ganska nära bokens men äro nästan
större än dennas. På grund av den täta kronan och de stora, lätt förmultnande
löven är lönnen ganska markbevarande.
För angrepp av högre djur är lönnen tämligen starkt utsatt. Mest lida telningar
och ungträd därav, att beteskreaticr gärna gnida sig uppåt stammarne, som därvid ofta
barkskalas eller avbräckas. Även hjortdjur feja gärna hornen mot de unga stammarne,
vilka hava tämligen svårt för att hela därvid uppkomna sår. Av insektangrepp skadas
lönnen däremot mera sällan i avsevärd grad. Bladlöss hemsöka dock stundom
plantorna i plantskolor och kunna då bli till förargelse.
Bland parasitsvamparne gör sig Rhytisma acerinum ofta bemärkt genom att
framkalla stora svarta fläckar å bladen, som därigenom något tidigare än eljes falla av,
men träden synas ej lida synnerligen mycket härav. Mera än andra lövträd hemsökes
lönnen av Nectria c’mnabarina, som dock snarast är att betrakta som saprofyt å av
annan anledning redan förut dödade eller sjuka stamdelar. Nectria ditissima är ej
alldeles sällsynt, liksom ej heller vissa rötsvampar, men ingendera kan sägas lägga
större hinder i vägen för ett allmännare användande av lönnen såsom skogsträd.
Sykomorlönnen, vars egentliga hemort är södra och mellersta Europa,
överensstämmer med hänsyn till sina anspråk på ståndort m. m. ganska nära med spetslönnen,
ehuru hon är något mera fordrande i fråga om värme och fuktighet.
Båda arterna börja en mera riklig frösättning vid 40—50 års ålder. Spetslönnen
utvecklar sina gulgröna, i kvast anordnade blommor fore lövsprickningen, under det
att sykomorlönnens grönaktiga blomklasar framkomma något efter lövsprickningen (fig.
288). De tvådelade vingfrukterna mogna i oktober. Hos spetslönnen bilda vid
mognaden de två sammanhängande frukternas vingar en trubbig vinkel med varandra,
fröet är plattat och den från detta utgående, omkr. 5—6 cm. långa vingen nästan
jämnbred. Hos sykomorlönnen bilda vingarne en rät eller stundom spetsig vinkel,
fröet är mera rundat och den därifrån utgående vingen vidgar sig betydligt mot mitten.
Båda arterna utveckla nästan årligen frukter, vilka i allmänhet hava en grobarhet av
omkr. 50—60 "/„. Groningsförmågan kan bibehållas omkr. 1 år. Tusenkornvikten
uppgives1 för spetslönnen till omkr. 110 gr., för sykomorlönnen till omkr. 81 gr. På
i kilo frö finnas av spetslönn omkr. 9,000, av sykomorlönn omkr. 12,000 korn.
De vid fröets groning framkommande hjärtbladen äro 30—40 mm. långa, 5—7
mm. breda, jämnsmala, trenerviga, spetslönnens ofta något veckade på tvären. De
första därefter utvecklade bladen äro hos spetslönnen spetsigt hjärtformiga, helbräddade,
hos sykomorlönnen avlångt äggformiga, spetsiga samt i kanterna glest sågtandade.
Först härefter utbildas blad med för det äldre trädet karaktäristisk typ. Hos
spetslönnen äro, såsom bekant, bladens flikar skarpt spetsiga (fig. 289), hos sykomorlönnen
mera trubbiga (fig. 288), varjämte hos sistnämnda art bladen på undersidan äro
grågröna.
A någorlunda gynnsam ståndort utveckla sig plantorna snabbt och äro i det
hänseendet ungefär jämnställda med asken. Växtformen är i regel god med utpräglat
1 Joh. Rafn, Skovfrøanalyser 1887-—1912.
— 66g —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
