Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 4. De viktigaste till Sverige införda barrträden - a. Lärkträd (Sl. Larix)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lärkträd.
ker torde icke desto mindre böra frånrådas. MÅYR,1 som äger en vidsträckt
erfarenhet om främmande trädslags förhållande vid förflyttning utom deras resp.
spontana utbredningsområden, varnar särskilt för att införa lärkträd på
näringsfattig mark, där de visserligen de första årtiondena kunna växa snabbt men
därefter snart visa alla tecken på vantrevnad. På många ställen i Bergslagen
har man, särskilt för 20—30 år sedan, vid frösådder inblandat lärkträdsfrö eller
utsått sådant längs skifteslinier o. d. st., men om dessa sådder vittna nu i de
flesta fall endast enstaka, krokvuxna och risiga exemplar. Hade lärkträdet icke
haft de relativt stora fordringar på markens kemiska och fysikaliska tillstånd,
som äro för detsamma utmärkande, skulle vi i våra skogar haft vida flera vackra
grupper och småbestånd av detta trädslag, än vad nu är fallet. Enligt vårt
förmenande kan lärkträdet hos oss förespås framgång endast å frisk, ej alltför
kalkfattig jordmån. Mycket viktigt är, att marken innehåller tillräckligt med
fuktighet, ty av alla barrträd har lärken den största transpirationsförmågan. (På
100 gr. torrsubstans barr har transpirationen pr år beräknats till 114,868 gr.
vatten mot 20,636 gr. hos granen.) Marken må i övrigt gärna vara starkt
stenbunden till blockrik, endast det mellan stenarne befintliga finmaterialet är av
god kemisk och fysikalisk beskaffenhet. Sandhedar och rullstensåsar äro i regel
för torra för lärken, och å marker med högt stillastående grundvatten är trädet
dömt till snar undergång.
Där lärkträdet får utväxa å för detsamma någorlunda lämplig jord, utövar
det ett gynnsamt inflytande på markbeskafifenheten. Det rikliga barravfallet
förmultnar lätt och giver upphov till en särdeles god mylla pä grund av barrens
relativt stora halt av kväve (4,l8 %). Under lärkbestånd finner man därför
vanligen en vegetation av för mulljord karakteristiska örter, vars artrikedom
närmast bestämmes av beståndets större eller mindre slutenhet. Vid tilltagande
ålder ställer sig lärkträdsbeståndet gärna glest, och dess markskyddande förmåga
förminskas därvid i hög grad.
Beträffande läget bör detta icke vara exponerat för starka vindar.
Visserligen är lärkträdet stormhärdigt i så måtto, att det icke lätt kullkastas eller
avbräckes av vindarne, men det deformeras i hög grad genom dessas påverkan
och mister därigenom sitt värde (fig. 222). Ej heller trives lärkträdet i trånga
beskuggade dalgångar med stillastående fuktig luft, där det lätt hemsökes av
den ödesdigra kräftsjukdomen.
Ett av lärkträdets mest framträdande livskrav är ljus. Det hör till våra
mest ljusbehövande trädslag och tål endast ä mycket goda ståndorter någon
tids överskärmning. Denna egenskap sätter sin bestämda prägel på lärkträdets
beståndsbehandling.
Lärkträdet hemsökes av åtskilliga fiender bland djur- och växtriket.
Nötkreatur och hjortdjur bita gärna de nyutslagna skotten, men äro egentligen
mera skadliga, de förra genom att gnida sig uppåt de unga stammarne och
därvid avbräcka dem, rådjur och älg genom att feja hornen å stammarne.
Ekorren gnager gärna barken uppe i kronorna. Bland insekterna är det egent-
1 Waldbau sid. 158.
— 537 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
