Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 2. Gran (Picea abies syn. P. excelsa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gran.
Huvudprinciperna för de rena granbeståndens vård.
Rena naturbestånd av gran förekomma i vårt land icke i samma
utsträckning som rena tallbestånd. Förklaringen härtill är ej svär att finna. Såsom ett
senare invandrat trädslag har granen fått stegvis kämpa sig fram och erövra
marken från den förut dominerande tallen. Från redan inkräktade områden har
granen åter och åter fördrivits genom förhärjande skogseldar, mot vilka hon ej
äger samma motståndskraft som tallen. Endast å marker, vilka genom sin
kemiska och fysiska beskaffenhet skänka granen bättre utvecklingsmöjligheter än
tallen och vilka genom sin fuktighet kunnat lägga hinder i vägen för
skogseldarnes utbredning, där har granen under tidernas lopp förmått fatta fullt fäste
och genom egen kraft alldeles utträngt tallen. Emellertid tyda alla tecken på,
att granens landvinningar år efter år komma att ökas. Mångenstädes har
granen härvidlag fått en välkommen hjälp från människans sida, i det att den under
ett långt skede av våra skogars historia såsom värdefullare ansedda tallen i
första hand avverkats, givande ökade möjligheter för den skuggfördragande
granen att innästla och utbreda sig. I södra landets kulturskogar har granen
även flerstädes uppdragits i rena bestånd, mestadels i stället för förut befintliga
lövskogar.
Huruvida en sådan ökning av de rena granbestånden bör befrämjas eller
motverkas, är en fråga av stor ekonomisk betydelse. Granen har i sin å
lämpliga ståndorter snabbare växt, sin mångsidigare användning, särskilt i mindre
dimensioner, samt sitt i regel större massautbyte goda vapen i den ekonomiska
konkurrensen med tallen. Men å andra sidan är det anseende, vårt nordiska
virke med rätta åtnjuter på världsmarknaden, till huvudsaklig del grundat på
värt kärnfulla tallvirke. Att låta detta utträngas av granvirke, som i andra
konkurrerande länder kan produceras av i det närmaste lika godhet med vårt lands,
är att äventyra vår prestige på världsmarknaden. Lägger man härtill de
svårigheter, som mångenstädes i vårt land äro förknippade med skötseln av rena
granskogar, svårigheter, som närmast bero av granens ömtålighet för stormar
och vissa insektangrepp samt mottaglighet för innanröta, så torde man komma
till den slutsatsen, att man ej alltför mycket bör gynna granen på tallens
bekostnad och att således vår granvirkesproduktion i huvudsak bör förläggas till
biandbestånden av tall och gran, under det att de rena granbestånden hänvisas
till sådana mera inskränkta områden, där en inblandning av tall av ena eller
andra anledningen ej kan anses motiverad. Sådana områden kunna med få ord
karakteriseras:
Typiska granmarker, där detta trädslag kan skänka en både kvantitativt
och kvalitativt överlägsen virkesproduktion under det att tallen lämnar ett löst
och kvistigt virke. A skogar, företrädesvis avsedda för produktion av
pappersmassaved, bör givetvis granen lämnas största möjliga utrymme.
Huruvida man vid granskogsskötseln bör föredraga de likåldriga eller
olikåldriga bestånden, är en av de frågor, varom skogsmännens åsikter starkast
brutit sig mot varandra. Grundorsaken till dessa meningsskiljaktigheter torde
väl vara att söka i de väsentligen olika förhållanden, varunder granen uppträder
— S09 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
