Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - III. Ren skogsskötsel - A. Högskogsskötsel - 1. Uppdragande av skogsbestånd genom kultur - h. Anskaffande av plantor i och för plantering - 3. Gödsling av plantskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄN DEL.
Kompostjorden utbredespå våren till en tjocklek av omkr. 5 cm. över
plantsän-garne, vilka därefter omgrävas till ett djup av omkr. 18 cm.
Vid en större fast plantskola är det av fördel att ständigt hava 2—3
komposthögar, av vilka den bäst förmultnade i mån av behov tages i bruk.
Vid användning av den ovan omnämnda gröngödslingen har man åtskilliga
baljväxter att välja pä. Bland sädana må nämnas: gula, blå och vita lupiner;
serradella; fodervicker och luddvicker; vanliga ärter och åkerärter; bondbönor
och krypbönor. Vad som gör dessa växter särskilt lämpade för ökande av
jordens kvävehalt är deras symbios med en bacill (Bacillus radicicola),
antagligen i olika varieteter för skilda arter, som utvecklar sig på rötterna och sätter
växten i stånd att tillgodogöra sig och uppsamla luftens fria kväve. Pä grund
härav bli växterna i stånd att utveckla sig även på jordarter med stor brist pä
detta ämne, som uppsamlas i relativt stora kvantiteter såväl i ärtväxternas rötter
som i dess ovan jord befintliga delar. Nedgrävas växterna och få förmultna i
jorden, blir dennas kvävehalt starkt ökad. En nödvändig förutsättning för att
ärtväxterna skola utveckla sig väl är dels att förenämnda bacill finnes i jorden
eller dit tillföres, dels att jorden innehåller tillräckligt med mineralnäring av
för varje art lämplig sammansättning. Har marken förut icke burit baljväxter
av en viss art och det sålunda kan förutsättas, att jorden icke innehåller den
för samma art utmärkande varieteten av bacillen, är det av vikt att jorden
inympas med bacillarten i fråga, antingen på det sätt att jord från ett med den
till användning avsedda ärtväxten bevuxet fält utströs över jorden, eller denna
inficieras med en renodling av baciller, s. k. nitragin, vilken sistnämnda metod
dock ännu är osäker.1
Beträffande tillgången pä mineralämnen i jorden hava de olika baljväxterna
något olika anspråk, och vilken art av dessa, som i ett föreliggande fall helst
bör väljas, får därför bero av den kemiska beskaffenheten hos jorden. De
minsta anspråken pä mineralnäring i jorden hava: gul lupin, serradella och
luddvicker, varför de torde vara de lämpligaste för våra lätta sandjordar. A
mera lerblandad grusjord kunna användas blå och vit lupin, ärter samt
fodervicker. A den styva lerjorden, som hos oss väl endast undantagsvis väljes till
plantskola, förordas bondbönor, åkerärter, serradella samt båda vicker arterna.
Ar jorden utpumpad på mineralnäring, måste sådan tillföras före sådden
av baljväxterna. Bäst härtill är thomasfosfat, omkr. 3—8 kilo pr ar. Kainit
bör tillföras endast i smärre mängder, 2—4 kilo, och aldrig strax före sådden.
I regel gör man klokast i att utströ såväl thomasfosfatet som kainiten hösten
före sådden pä våren.
Den lämpligaste kvantiteten utsäde är enl. Engler’s och Glutz’
undersökningar:
för vicker 2—2 x/a kilo pr ar
» lupiner 2 x/2—3 » » »
» äkerärter 3—6 » » »
1 Gründiingungsversuche in Pflanzschulen, A. Engler och R. Glutz; Mitth. der Schweiz. Centr.
Anst. f. d. forstl. Versuchswesen 1903 sid. 324.
— 168 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
