Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - III. Ren skogsskötsel - A. Högskogsskötsel - 1. Uppdragande av skogsbestånd genom kultur - g. Såningsmetoderna - 1. Fläcksådd eller rutsådd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLÄCKSÅDD.
A mark som uppenbarligen har benägenhet för uppfrysning bör sådd alltid
undvikas, men skulle man vara nödsakad göra försök därmed, torde dels
strecksådd användas, dels luckringen böra ske helt obetydligt; dock är det icke utrett,
om icke möjligen å sådan mark en kraftigare luckring i vissa fall skulle kunna
motarbeta uppfrysningen därigenom, att den översta jordytans vattenbindande
förmåga upphäves.
De redskap, som för sàddfläckarnes upptagande erfordras, måste väljas
huvudsakligen med hänsyn till markbetäckningens beskaffenhet. Är marken täckt
av ljung, högt bärris eller gräsfilt, måste en kraftig, tämligen bredbladig hacka
användas (fig. 33 a). Med denna avflänges rotfilten, och den upptagna torvan
skakas över den barlagda säddrutan, så att de lösa myllpartiklarna falla ned i
densamma, varefter torven lägges med rotsidan uppåt på södra sidan av
sàdd-fläcken, varigenom något skydd mot soltorkan kan beredas de uppkommande
smäplantorna. Vid torvans upptagande bör tillses, att den ej göres tjockare än
vad nödigt är. Dels avlägsnar man då en del av den kraftigaste mulljorden,
dels kommer såddfläcken att bilda en tämligen stark fördjupning i marken. Det
sistnämnda är ett fel, som åtminstone i vissa fall kan bli ödesdigert, i det att
vatten kan samla sig i häligheten, särskilt vid tjällossningen, varvid de sma
plantorna kunna förstöras, eller också kan plantans rotsystem komma att
utvecklas alltför djupt, vilket särskilt för trädslag med grundgående rotsystem kan
bliva ödesdigert för plantans vidare utveckling. Under sådana förhållanden skulle
kunna tillrådas att utfylla fördjupningen med särskilt anskaffad fylljord. Ä
höglänta och torra lägen torde förenämnda olägenheter knappast vara att befara,
utan kan fastmer en dylik fördjupning bidraga att bibehålla fuktigheten och
skydda plantan mot en alltför stark solstrålning. Man bör alltid tillse, att den
upptagna torvan ej sammanhänger med jorden på en sida? så att hon bildar
en klaff, ty vid blåst eller av beteskreaturs sparkande kan torvan lätt vändas
om och äter lägga sig över såddrutan likt ett lock, varvid naturligtvis de
uppkommande plantorna förkvävas. Sedan rotfilten sålunda avlägsnats, uppluckras
jorden i rutan enligt förut angivna principer. Samma hacka måste även brukas,
när det gäller en kraftigare och djupare luckring av såddfläcken, såsom fallet
är vid gropsådd för ek- eller bokollon.
Är den levande markbetäckningen ringa, bestående t. ex av mossor eller
lavar, kan en mindre såddhacka, en klohacka (se fig. 33) eller en såddkratta.
varav flera olika typer finnas, vara tillfyllest. I synnerhet vid fuktig väderlek
kan dylik markbetäckning lätt avskrapas med nämnda redskap, med vilka
såddfläckens uppluckring även kan ske.
Ä starkt stenbunden mark, där betäckningen ofta är växlande, är en
kraftig pik- eller korphacka (se fig. 33 g) praktisk, men då denna vanligen är tung, har
på senare tider konstruerats en lättare dubbelhacka med blad på ena sidan och
en mindre pik på den andra, s. k. Sveahacka. (se fig. 33 h). Denna hacka har en
mångsidigare användning, emedan bladet kan användas å sådana ställen, där
marken är mera stenfri men i stället överdragen med en kraftigare vegetation,
under det att piken tillgripes å de stenigaste ställena, där man med densamma
kan bearbeta jorden mellan stenarne.
— 115 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
