Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Snoilskys hemkomst. De sista åren: 1890-1903. - Snoilskys personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var vid högtidsdagen 1902 Snoilsky med sin
härliga, sonora stämma uppläste detta sitt sista
arbete. Då minnesteckningen förelåg tryckt i
Akademiens Handlingar, var han icke mera.
"*"
Det första afgörande intryck man fick af Carl
Snoilskys personlighet var det af en boren nobless.
Hela skepnaden bar prägeln af ädel förnämitet. Det
var, kunde man se, århundradens »blåa blod» i denna
resliga, sköna gestalt. Detta yttre motsvarades af
ett ridderligt och finkänsligt sinnelag.
För dem, som icke trädt Snoilsky nära, kunde hans
något afmätta sätt, hans medfödda värdighet förefalla
som kyla. Ingen, som verkligen känt honom, vare sig
ungdomsvänner eller de, som haft tillfälle att på
senare år komma i något närmare beröring med honom,
kunde dock vara i tvifvelsmål om, att det bakom
hans stolta, stundom reserverade hållning gömdes en
rik känsla.
Det kunde hända, att när en person, med hvilken
han blott stått i flyktig beröring, drabbats af en
tung sorg, Snoilsky, den jämförelsevis obekante,
hugnade honom med rader, som andades det innerligaste
deltagande. Och ofta kunde han gent emot vänner
yppa en värme, som var rent af betagande. I hans
tillfällighetslyrik, i dikterna till Klemming,
öfver Bäckström och Rydberg märker man till fullo,
huru hjärtat klappar. Om en allmän fråga – politisk
eller litterär – intresserade honom, kunde den till
synes så apatiske mannen uttala sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
