Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Åren 1885-1890. - Besök i hemlandet och Finland. - De sista åren i Dresden. - Diktningen under dessa år. - Uttalanden i skilda ämnen. - Hemflyttning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inför synerna ur hungerns herradömen, och då hon
bjuder sina blommor, svaras det:
Hon bringar blommor, blommor blott, åt oss!
Slutstroferna innebära en dyster profetia.
Hur djärft det än säges, att allt är väl beställdt,
så står dock icke tviflet att hugsvala; tunga spadtag
undergräfva samhället.
Tiden gnagde grunden
På åldrad värld, från hvilken sången flytt.
Det finns i själfva anslaget af detta poem något,
som erinrar om en af dikterna i Almas Efterladenskab
i Paludan Müllers »Adam Homo»:
På Middelaldrens Borge, man fortæller,
Stod Dandsen tidt og Gildet ovenpå,
Mens nedemmder, i den skumle Kjælder,
I Lænker smægtende de Fångne låe.
Sådan sig Himmerige mange drømte.
De Salige sad høit i Herlighed,
Mens nedenfor med Hylen de fordømte
I Mørkrets Dyb en evig Pine led.
Hvem havde holdt det ud i Dandsens Vrimmel,
Hvis Fængslets Suk var trængt til Borgens Sal?
Hvem kunde finde Freden i en Himmel,
Hvor end man troede på en evig Qval?
Själfva innebörden i poemet är en förklaring,
att »det sköna», diktkonsten – ja konsten öfver
hufvud – måste förklara sig insolvent inför de kraf,
som tidens orofyllda sociala förhållanden ställer,
eller som skalden uttalade i ett nyss anfördt bref
till Estlander: »Skönheten framstod som ett hån mot
allt det verkliga elände, som mötte vid hvarje steg
i lifvet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
