Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. I Spanien och Frankrike 1865-66. - Hemkomst. - Diktsamlingen af 1869
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om något kunde det, rycka upp mig nr min parisiska
dåsighet – jag ser af ditt bref, hvad det vill säga
att vara en lycklig menniska, men en lycklig menniska,
som förtjänar att vara det och som gjort något för
att blifva det. Jag är fatalist i det fallet – det
är det enda parti jag kan taga. Jag tror, att vissa
äro predestinerade till lycka, andra åter till – om
ej precis till motsatsen – så till något annat. Du
tillhör lika visst det förra slagets menniskor som
jag det sednare. – – –. Häromdagen hade jag det nöjet
att vara tillsammans med gubben Auber – det är väl
ej många nu lefvande, som beredt mänskligheten så
många sorglösa stunder som han och Rossini.
Ungefär samtidigt (10 febr.) skrifver han till
sedermera teol. prof. Oscar Quensel – en bekant från
Upsalatiden, som var hans nära umgängesvän i Paris –:
Att de italienska bilderna blifvit emottagna därhemma
med ett visst bifall, tör vara att tillskrifva mera
deras nyhet än deras inre halt. De äro ögonblickets
foster af ett sinne, som under ett års tid tog sig
för att glömma all bitter förtret för att en gång i
sitt lif vara så glad som man kan vara vid 20 år –
ils sont passés, ces jours là – och vi ha blifvit
kloka, jag och min fattiga sångmö.
De sista raderna tyda på den ändrade
sinnesstämningen. Det varma blod, som sjöd hos
Italiafararen, hade afkylts, och omdaningen
från »det unga lejonet», som slog omkull sin bur,
till den korrekte världsmannen hade försiggått så
småningom. De, som känna Snoilsky närmare från denna
tid, och däribland män af strängt allvarlig läggning,
försäkra dock, att den stundom kyliga ytan, som
kunde förefalla främmande blaserad, dolde ett djup
af glöd och värme, som lätt kunde brusa upp. Själf
liknar han sig ock i en sonett vid alprosen, hvilken
»glöder i lönn».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
