Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Vistelsen i Italien 1864-65. - Italienska bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I september 1864 – skrifver Snoilsky – kom jag
till Rom, en ganska oerfaren ungdom, förflyttad
nästan utan öfvergång från min lilla studerkammare i
Upsala till söderns härlighet och det kontinentala
lifvets rikare former. Jag var främst af allt en
glödande skandinav och hade, för att icke behöfva
dröja i Tyskland en timme mer än nödvändigt, rest
genom natt och dag från Lübeck till Geneve. Äfven
åt Schweiz och norra Italien ägnades blott några
veckor, och så stod jag en vacker dag på Romas Corso,
ditkommen liksom med Andersens »Flyvende Kuffert»
direkte från Vaksalagatan. Intrycket var mäktigt;
ändock voro icke mina första frågor: hvar ligger
Sankt Peter? hvar ligger Forum Romanum? utan: hvar
träffas Skandinaverna? Man förde mig till Palazzo
Correa, en gång Gustaf III:s bostad, som nu inrymde
lokal för den Skandinaviska föreningen. Det var i
dess sal, som jag fick göra bekantskap med den lilla
norska kolonien. Danskarne voro de ojämförligt talrikaste;
också kallade de lokalen »det danske Casino», hvilket
föreföll mig väl exklusivt, då Sverige understödde
föreningen med lika stort offentligt anslag som Danmark.
Efter danskarne kommo norrmännen närmast i antal; af
svenskar funnos endast några få, som för en längre tid
fäst sina bopålar i den eviga staden. Till svenskarne
sällade sig finnarne; och det var godt att ha dem till
förstärkning, ty i danskarnes sätt att vara märktes
detta år en viss reservation, som rätt mycket afstack
emot entusiasmen under studentmötena. Nu finner jag
ganska naturligt, att uteblifvandet af den så storordigt
lofvade hjälpen mot Tyskland hos dem alstrade förstämning
mot de svenske bröderna. Besynnerligt nog gjordes aldrig
norrmännen ansvariga för den politiska skandinavismens
bankruttförklaring. Här är icke plats att räkna upp
alla kända konstnärs- och författarenamn, som under
året märktes inom den skandinaviska gruppen. Jag vill
blott nämna Henrik Ibsen, Dietrichson, G. F. Allen,
Carl Bloch, Valter Runeberg, C. G. Estlander och
Frithiof Kjellberg. [1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
