Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Tal i glada samqväm - Om våta ämnens egenskap att lifva och vederqvicka den torra naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49 7
under vattnets hårdnade skorpa, och hela växternas skara
har redan upphört att lefva. De ömtåligare äro redan
stendöda, och endast i deras frön finnes möjligheten förvarad
till deras fortplantning i en beqvämare tid. Äfven de a t
våra vegetabiliska landsmän, som äro bestämda att med röt
och stam urhärda våra vintrar, ega ej mer qvar af lifvet
under den långa dvalan än förmågan att vid gynnande
omständigheter åter kunna upplifvas — och i denna ljuft
högtidliga scen spelar det våta elementet, lossadt ur sina bojor,
hufvudrollen.
Länge ligger Bores mäktiga hand tung öfver nordens
bygder, men en ännu mäktigare kraft förlamar likväl
småningom tyrannens välde, så att han tid efter annan måste
släppa sina fångar lösa och, slutligen bortjagad, söka sina
offer under en annan pol. Solen, som under jultiden
nästan tycks hafva glömt sin skyldighet att vederbörligen
lysa och värma, börjar åter så småningom att höja sin
blick och hvassa sina strålar till skräck för mörkrets och
köldens andar och till de förlos^ade ljusalfers hugsvalelse
och tröst.
Dagarne tilltaga, nätterna blifva kortare, efter hand
smyger sig lifvets verksamhet i jordens sköte och när
påsk-fullmånen blottar sitt näslösa anlete, då hafva redan flere af
Floras sötungar böljat att suga styrkdrycken ur den
moderliga barmens öppnade källor. Ack, hvad de törstande
växterna med underjordiska tungor då begärligt läppja i
uttorkade strupar de första ur isens bojor förlossade droppar af
den allmänna moderns närande mjölk! Men här måste vi
beundra den förvånande likheten emellan Flora» och Bacchi
barn. Båda taga sin färg af de safter, som gifva dem
näring. Hafva vi icke fägnaden att i vårt pröfvade samfund
beskåda de herrligaste blommor af alla färger, (sippor,
hvita och blå, glänsande pioner och bleknade rosor) på
våra ärevördiges näsor och kinder, och hvem kan utan öm-
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
