- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
256

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

256

TILL JORDENS MEDEtPtJNKT

FYRTIOTREDJE KAPITLET.

Ja, kollrig! Nålen hoppade från ena polen till den
andra med tvära stötar, genomlopp alla väderstreck och
svängde åter tillbaka, liksom den varit fattad af yrsel.

Jag visste mycket väl, att jordens mineraliska yttre
lager, enligt de mest godkända teorier, aldrig äro i ett
tillstånd af fullkomlig hvila; de förändringar, som
inträffa till följd af de inre ämnenas upplösning, den
skakning, som frambringas genom de stora, flytande
strömmarna och magnetismens inverkan sträfva oupphörligt
att rubba dem, äfven då de på dess yta spridda varelserna
icke känna dess rörelse. Detta fenomen borde således
icke hafva skrämt mig eller åtminstone icke låtit en så
förfärande tanke uppstå i min själ.

Men det fanns några andra fakta, vissa egendomliga
omständigheter på hvilka jag icke längre kunde misstaga
mig. Det starka bullret mångfaldigades med förfärande
styrka, och jag kunde icke jemföra det med något annat
än skramlandet af en stor mängd åkdon, som hastigt
framrulla på en stengata. Det var en oafbruten åska.

Den missvisande, af de elektriska fenomenen
rubbade kompassen styrkte mig äfven i min åsigt. Jordens
fasta skorpa hotade att brista, granitväggarna att störta
samman, klippremnan att sammanfogas, tomrummet att
fyllas, och vi stackars atomer, vi skulle krossas af denna
fruktansvärda omfamning.

— Onkel, onkel! — ropade jag, — vi äro förlorade.

— Hvad kommer det nu för en ny rädsla på dig?
— svarade han med öfverraskande lugn. — Hvad är det?

— Hvad det är! Se hur dessa murar vackla, hur
berget rör sig! Och denna brännande hetta, detta
kokande vatten, dessa ångor, denna kollriga magnetnål,
allt är tecken till en jordbäfning!

Min onkel skakade sakta på hufvudet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free