Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
TIM. JORDENS MEDELPUNKT
lopp, ty den fans inte längre der! Jag förstod nu skälet
till den underliga tystnaden, då jag sista gången
lyssnade, om icke något rop från mina följeslagare skulle
hinna fram till mina öron. I det ögonblick, då mina
steg först förirrade sig på den origtiga vägen, märkte
jag icke bäckens frånvaro, och det var tydligt, att
galleriet samtidigt delat sig framför mig, under det att
Hans-bäcken, följande en annan sluttning, aflägsnat sig
med sina följeslagare mot okända djup!
Huru skulle jag komma tillbaka? Några spår funnos
icke, och min fot lemnade icke något märke på graniten.
Jag bråkade min hjerna för att söka en lösning på detta
olösliga problem, men min belägenhet kunde
sammanfattas i det enda ordet: förlorad!
Ja! förlorad på ett djup, som syntes mig omätligt!
Denna trettio mils jordskorpa tryckte med förfärande
tyngd på mina axlar; jag kände mig förkrossad.
Jag sökte att rigta mina tankar på jordiska
förhållanden, men det var blott med möda, jag lyckades
deri. Hamburg, huset vid Königsstrasse, min stackars
Graüben, bela denna verld, under hvilken jag irrade,
passerade hastigt förbi min uppjagade inbillning. Under en
liflig hallucination genomgick jag resans händelser,
öfverfarten, Island, Fridriksson, Sneffels! Och jag sade till
mig sjelf, att om jag i min nuvarande belägenhet ännu
hyste det minsta hopp, så var det ett tecken till
galenskap, och att det vore bättre att rent af förtvifla!
Hvilken mensklig magt kunde i sjelfva verket
återföra mig till jordklotets yta och öppna dessa ofantliga
hvalf, som höjde sig öfver mitt hufvud? Hvem kunde
föra mig på återvägen och sammanföra mig med mina
följeslagare ?
— Ack, min onkel! — utropade jag i en ton af
förtviflan.
Det var det enda förebrående ord, som kom öfver
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
