Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Narkissossagan och Platonismen (1879) Föredrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NARKISSOS-SAGAN OCH PLATONISMEN.
227
Från Eleaterna upptog Platon den tanken, att det måste
finnas ett evigt och oförgängligt, som är upphöjdt
öfver all tidens och tingens omskiftelse. Det finns
en Enhet, i hvilken allt enas, och som så i sig
innefattar allt. Denna Enhet är en orubblig klippa,
vid hvilken själfva den heraklitska världsfloden
måste låta sina vågor stanna. Ingen tänkare har
eftertryckligare än Platon häfdat oförgänglighetens
rätt. Den eleatiska idéen om det oföränderliga Ena
skall icke förgätas. Men äfven Herakleitos har i
sin lära om rörelsen uttalat en stor sanning. Först
och främst är det sant, att hans beskrifning om den
med skiftande böljeslag frambrusande världsfloden
passar in på denna världens tillvarelsesätt. En
sådan flod omsvallar likt Okeanos hela den materiella
verkligheten och uppslukar ovillkorligen förr eller
senare hvarje hennes enskilda gestaltning. Men just
därför måste det finnas en annan verklighet än denna,
som omslutes af rum och tid. Ja, själfva rörelsen
skulle annars, äfven inom sitt område, vara omöjlig;
ty hvad är en rörelse annars än i förhållande till
ett stillastående? Hvad är en flod utan en strand,
och hvad är ett stormande haf utan en orubblig grund
att svalla öfver?
Men den oföränderliga verkligheten är icke en enhet,
i hvilken all mångfald utplånas. Eleatismen har
orätt i sitt påstående. Den oföränderliga världen
är ett harmoniskt helt; men hvad är ett helt utan
en däri inneburen mångfald? Heraklitismens eviga
rörelse afspeglar ännu en sanning, utom den, att alla
materiella ting äro stadda i växling. Den fulländade
evighetsvärlden äger ock sin rörelse, men icke den,
hvarigenom det ena föremålet försvinner för det andra,
utan den, hvarigenom det ena meddelar sig med det
andra eller har del däri. Detta är själfmed-delelsens
eviga lag, detta sammanbindande af det ena med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
