Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877) Skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANTEGNAS ÄNGEL.
129
det träd, som växte öfver mitt hufvud. Den andra ändan
sänktes ned till mig. Ett ögonblick senare stod jäg
åter på den trånga bergsstigen och snart därefter
på den säkra plana bergsplatån. Först här kunde
jag betrakta främlingens ansikte. Var det icke samma
ansikte, som jag sett i Jerusalem, nu förvandladt till
en ynglings eller mans? Jo, så var det. Jag ville
fatta hans hand för att tacka honom. Han tillät mig
detta, men förde mig stillatigande åt sidan förbi
en kägelformig klippa, bakom hvilken han med sin
andra hand pekade på en gångstig, som i många bukter
slingrade sig utför bergskanten ned i dalen. Skulle
jag skiljas från honom utan att säga ett ord? »Ädle
främling - sade jag stammande - »du har frälst min
själ från Hades’ natt, och jag känner, att jag är dig
skyldig mitt lif i gengäld. Vi måste hädanefter vara
bröder, om vi också aldrig skulle träffas mer.» Då gaf
han mig den där blicken, hvilken liksom fastnitats i
min själ, och sade: »hvilken som gör min Faders vilja,
som är i himmelen, lian är min broder». Ett ögonblick
därefter hade han lämnat mig, och på samma gång som
jag förnam en nästan oemotståndlig dragning att följa
honom efter, kände jag min fot såsom förlamad, och
för hvarje steg, som han tog, tyckte jag mig märka,
hur det svalg vidgades, som lagt sig mellan våra
själar. Ett par minuter senare mötte honom en annan
man, rödhårig och haltande på högra foten. Denne
hade tydligen sökt honom, ty han återvände med honom
samma väg han kommit, och bägge försvunno i riktning
mot Nazaret. När jag vände mig om, var solen just
nedgången, men Hermon och det fjärran Libanon glödde
ännu i branden af hennes glimmande guld. Jag skönk
utmattad ned på berget och när jag åter uppsteg,
var månen uppgången, och nattkylan skakade mina
lemmar. Jag ilade utför stigen.
9 - Wikner, Vittra skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
