Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes planer, emedan jag ännu hoppades, att Arete
kunde återvinnas för sina fäders tro. Jag kände
ej tillräckligt den nya religionens makt. Så kom
pesten och gick med snabba, förhärjande steg öfver
Egypten, Syrien och Asien. Då medförde en resande
från Efesus den underrättelsen, att Aretes fader
varit en bland pestens första offer, och att han
dött såsom kristen. Aretes glädje öfver faderns
omvändelse besegrade smärtan öfver hans död. Hennes
sinnesrörelse hade emellertid för hennes svaga
krafter varit för stark, och hon föll i en långvarig
och svår sjukdom. Då ankom plötsligt från hennes far
i Efesus ett bref, hvilket jag försiktigtvis behöll
för mig själf, och af hvilket jag fann, att ryktet
om hans omvändelse och död varit falsk. Tvärtom
talade han med förfärande stränghet om de kristna
såsom orsaken till de olympiska gudarnes vrede öfver
den så svårt hemsökta världen. För hans öron hade
kommit det ryktet, att Arete hade fattat tycke för
kristendomens läror. Han besvor henne att icke lyssna
till villolärans röst och förklarade, att den stund
hon blefve en kristen, hade han ingen dotter mer:
hon vore för evigt förskjuten. Han vore för närvarande
genom sitt arbete bunden vid Efesus; men så snart han
blefve fri, skulle han skynda till Antiokia för att om
möjligt rädda sitt barn. Jag tänkte med förskräckelse
på den stund, som, efter hvad som nu skett skulle
sammanföra far och dotter. Den svaga flickan skulle
aldrig kunna bära sin fars förbannelse. Fadern
skulle döda sitt barn och förmodligen därmed äfven
sig själf. Då föll mig en tanke in, visserligen icke
den stränga sanningens tanke, men, som jag då tyckte,
en barmhärtighetens. Bland de bref, Arete begynt
till sin far, och som aldrig blifvit fullbordade,
befunno sig tvenne i mina händer. Ett af dessa talade
i uttryck af den innerligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
