Det gror i de gamla skogar en ört
med blågröna, spända strån.
Hon växer dold av grenarnas skört,
djupt under vindarnas dån.
Det sägs att ej månen den gömda sett,
men den som i skogen gått
han kanske, fast akt ej därpå han gett,
en dag hennes stänglar trått.
Då har han känt, som bak grönskande mur
all världen där ute försvann,
som han och den sköna drottning Natur
vore brudgum och brud med varann.
Vi hennes, den ändas, ledsagande hand
han gått som i mystiskt rus;
allt djupare in i sagornas land
han lockats av toner och sus.
