Nu torkar linet på gärdesgård
och humlen är skördemogen.
Röd som en räv och brun som en mård
lyser i hagarna skogen.
Det lider mot kväll och solen går ned
och boskapen kommer från betet.
Kring skogvaktarhuset står skuggan bred
från granhäcken längs med staketet.
Hon står vid brunnen på gulnande mark
med solgångens ljus över håret,
likt en blommande höstros, fager och stark -
en kvinna vid sjuttonde året.
Hon fyllt sitt ämbar men håller ännu
i tankar den blänkande veven.
Det lider mot kväll, och de höras ej nu
de knallande skotten och dreven.
Hon hörde dem dagen lång, då hon satt
och rensade lingon på logen,
hon följde hans jakt genom snårens natt,
på ljus stigar i skogen.
Hon visste ej själv, hur timmarna flytt,
förrn kvällsklocklan började klämta;
hon tänkte på honom, den främmande skytt,
vars lust är att sjunga och skämta...
Av multande löv och potatisblast
så skarpt det ångar i vinden.
Det går på vägen; där nalkas med hast
en man mot skogvaktargrinden.
Ur buskiga väskan av grävlingskinn
skymta spräckliga fjädrar,
och hunden rusar skällande in
och runt kring väggarna vädrar.
Hon bidar med sänkta ögonhår
och blossande anlete gästen,
det själver i tinningens yviga vrår
och under den röda västen.
I granhäckens skugga vid enslig brunn
räcker hon välkomstbägaren,
och bägaren är hennes leende mun,
och jag är den lustige jägaren.
