Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - 3. Fåfänglighet, förgänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
ståndpunkt hade menniskoåldern betydligt förlängts, och det
var ej sällsynt att träffa gubbar på 150 år. Man hade ej
kunnat afskaffa döden, men man hade funnit medlet att ej
förslappas med åldern, och man behöll ungdomens kraft
ända till öfver det hundrade året. .
Vår planet utgjorde ett enda fosterland, upplyst af
intelligensens herrligt glänsande sol, och den rullade framåt,
stolta öden till mötes, med majestätisk gång, lik en kör, som
bryter fram genom ackorderna af en oändlig harmoni.
Jordklotets inre värme, solens värme och ljus,
jordmagnetismen, luftens elektricitet, attraktionen mellan
planeterna, menniskosjälens psykiska förmögenheter, de okända
makter, som styra vårt öde — af allt detta hade
vetenskapen satt sig i besittning och ledde dessa krafter till
mensklighetens fromma; de enda gränserna för dessa eröfringar
hade utgjorts af menniskans fysiska förmögenheter, hvilka
visserligen äro föga storartade, isynnerhet då man jemför
dem med många utomjordiska varelsers, men hvarje planet
har sin sfer, och vår jord har som sina systrar ett maximum,
hvilket hon ej kan öfverskrida.
Hela detta ofantliga framåtszridande genom ett arbete
af millioner år, gradvis och småningom uppnådt, skulle —
o, du hemlighetsfulla och ofattliga lag för jordens dvergar!
— uppnå sin spets och sedan afstanna.
Den geometriska båglinie, som utgör en bild af
mensklighetens historia, sänker sig liksom den höjt sig. Utgången
från en nollpunkt, från den primitiva kosmiska nebulosan
höjer den sig genom planetära och menskliga
utvecklingsstadier upp till sin lysande zenit, men böjer sig slutligen
nedåt och försvinner i den eviga natten.
Ja, allt detta framåtskridande, hela denna vetenskap,
denna lycka, denna ära, skulle en dag sjunka samman i den
eviga sömnen, i tystnaden, i sjelfva historiens förintelse.
Jordelifvet har födts, det skulle också dö. Mensklighetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
