Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn och stål, av Sture Arvidsson - Ståltyper och användningsområden - 49. Legeringsbesparande verktygsstål - 50. Hårdmetaller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ståltyper och användningsområden
Ehuru övriga verktygsstål äro fria från restriktioner i tillverkning
och förbrukning, är det givetvis varje stålförbrukares skyldighet att,
så länge nuvarande försörjningsläge varar, ej använda högre legerade
stål än som oundgängligen kräves för ändamålet ifråga.
50. Hårdmetaller.
Trots att snabbstålens framträdande vid sekelskiftet innebar
revolutionerande möjligheter att höja skärhastigheten vid
spånavskil-jande bearbetning, började man nästan omedelbart att forska efter
material, som skulle kunna tillgodose ännu större fordringar i detta
avseende. År 1907 framkom i Amerika en legering under beteckningen
»stellit», som visade sig kunna bibehålla skärande hårdhet vid högre
temperaturer än snabbstålen. Huvudbeståndsdelen i
stellitlegeringar-na är kobolt, som brukar ingå med 40—50 °/o. Övriga legeringsämnen
äro krom, volfram, nickel, molybden m. fl. i växlande halter.
Kolhalten brukar uppgå till 2—4 °/o, medan järnhalten rör sig om endast
5—10 °/o. Dessa legeringar kunna sålunda icke betecknas som stål utan
ha erhållit benämningen skärmetaller. Stellitlegeringarna kunna icke
smidas utan endast gjutas till önskad form. De underkastas icke
värmebehandling i något avseende utan erhålla sin hårdhet i och med
framställningen. Genom den spröda struktur, som gjutningen medför, kan
man icke framställa hela verktyg av stellit utan endast använda den
i form av mindre plattor, som lödas fast på ståthållare. Trots detta
vållar sprödheten dock svårigheter, och för all spånavskiljande
bearbetning ha stellitlegeringarna blivit mer och mer undanträngda av de
nyare hårdmetallerna. Vissa stellitlegeringar ha emellertid den
värdefulla egenskapen att vara svetsbara och användas därför fortfarande
i stor utsträckning för att belägga en del verktyg och
konstruktions-detaljer med ett slitstarkt ytskikt, som är motståndskraftigt även vid
mycket hög temperatur.
De s. k. hårdmetallerna, som möjliggjort genomgripande
förbättringar av bearbetningstekniken med skärande verktyg, framträdde
första gången omkring 1927. Huvudbeståndsdelen utgöras vanligen
av volframkarbider, som ingå med 90—95 °/o, stundom med en viss
blandning av titankarbider. Resterande 5—10 °/o utgöres av en mjuk
och seg metall, vanligen kobolt, vilken tjänar som bindemedel.
Hårdmetallen kan framställas genom gjutning eller sintring. Gjutningen
ger en grovkristallinisk och spröd struktur, som icke lämpar sig i
skärande verktyg. Däremot användes gjuten hårdmetall i vissa fall som
slitskydd, t. ex. i sandblästermunstycken.
10 — Verkstadsboken I.
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
