Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn och stål, av Sture Arvidsson - 1. Definitioner och begrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Järn och stål
1. Definitioner och begrepp.
Grundämnet järn (kemisk beteckning Fe av latinets ferrum) är i rent
tillstånd en silvervit glänsande metall med specifika vikten 7,84. Kemiskt
rent järn har emellertid knappast någon betydelse för tekniska ändamål.
Det tekniska järnet innehåller alltid i växlande halter ett flertal
främmande ämnen, bland vilka kol är det ojämförligt viktigaste. Kolet, som
förekommer i halter från några hundradels upp till c:a 5 %, räknas
som en självfallen beståndsdel och betraktas icke som legeringsämne i
vanlig mening. Den ingående kolhaltens storlek är helt avgörande för
järnets karaktär och egenskaper och ger förutsättningarna för järnets
användbarhet i olika behandlingsformer.
Framför allt får järnet med stigande kolhalt en allt större hårdhet och
hållfasthet, och vid en kolhalt på c:a 0,30 % börjar järnet dessutom bli
härdbart, d. v. s. det kan bibringas en avsevärt ökad hårdhet genom
hastig avkylning från hög temperatur. Järnet är smidbart i varmt
tillstånd vid kolhalter upp till 1,7 %, men vid denna halt inträder en
förändring i järnets inre byggnad, som påverkar de mekaniska
egenskaperna så att järnet icke längre kan smidas. Järn med högre kolhalt än
1,7% kallas tackjärn eller, om det erhållit sin slutgiltiga form genom
gjutning, även gjutjärn.
Med härdbarheten som gräns indelade man förr det smidbara järnet
i järn och stål, men begreppet stål har numera fått en vidgad betydelse,
och man tillämpar i stället enligt fastställd svensk standard en indelning
i stål och väll järn. Begreppen järn och stål i den äldre bemärkelsen
användas dock alltjämt i svenskt språkbruk, särskilt i sammansatta ord,
såsom handelsjärn, järntråd, ståltråd m. fl.
Med stål avses numera alla legeringar med järn som
huvudbeståndsdel, vilka vid framställningen erhållits i flytande form och utan
föregående glödgningsbehandling äro formbara i varmt tillstånd genom
smidning eller valsning. Efter den använda framställningsmetoden
benämnes stålet degel-, bessemer-, martin- eller elektrostål. Stålen indelas
17
2 — Verkstadsboken I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
