Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - det var tradition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några röster. Men korridorerna låg tomma idag. Det
hade varit avslutning och skolan väntade på sin nya
kull. Hade de andra gett sig iväg nu, utan att märka
hans bortavaro? Det hördes ingenting. Försiktigt
tassade han in i den jättelika aulan, som var som
en bild av en romersk arena men alldeles tom nu,
överväldigande tyst. Hans steg kom tillbaks till
honom från de avlägsna väggarna som i kupol böjde
sig uppåt. Aldrig förr hade han sett aulan alldeles
tom. Han tassade nedför en av gångarna och kände
trycket av tomheten över sina skuldror. En gång
hade han sett en rekonstruktion i en bokfilm av en
forntida romersk arena, med skränande människor och
längst nere, offret. I bokfilmen hade det varit en ung
kristen kvinna. Ett galler hade fällts upp. Lejonen
hade kommit fram.
Han rös. Vilken oförtjänt tur att ha blivit född i en tid då
sådant blott är historia och rekonstruerad film.
Nu stod han där nere på det runda golvet i centrum.
Han såg sig omkring. Runt honom fanns endast
tomma bänkrader och tomma bänkrader i en sluttande
oändlighet uppåt. Hur många tusen människor rymde
aulan egentligen?
Plötsligt kom han att tänka på hur utsatt han var
här. Någon kunde ju komma in och här stod han nere
mitt på golvet som i en måltavlas mitt.
Snabbt smög han sig tillbaks uppåt förbi
bänkraderna. Vad skulle han här nere att göra?
När han kommit upp, kastade han en blick tillbaka,
som ett förstrött farväl. Hans mottaglighet för det
jättelika rummet hade försvunnit.
Korridorerna låg fortfarande tomma.
Han tassade nedför en av dem. En hiss hade blivit
övergiven och väntade på honom. Dörren öppnades
inbjudande när han kom fram emot den och han steg in
och sade, som till en slav:
– Skolans bottenplan.
Den hisnande känslan i maggropen då golvet plötsligt
föll. Därefter den mjuka inbromsningen. Han var nere.
Dörren öppnades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
