Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - redan! De hade inte väntat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De satt i en grotta tillsammans med marmern, som
kunde tala människospråk och därför fått bli sitt
folks talesman. De hade ätit och druckit och vilat
några timmar. Och de kände sig som gudar i smått, där
de satt, med den respektfulle marmern som sällskap.
Kontrasten mot det gångna dygnets fasor var bedövande.
Nu var deras problem lösta.
De skulle få två marmer som vägvisare, och dessa
skulle föra dem via en genväg till Denetah.
Carli kände sig på ett underligt sätt – besviken.
Efter alla mödor, all ovisshet, hade detta
störtat sig över dem. Om några dygn skulle de vara
i Denetah. Hans uppdrag skulle vara slutfört.
Men den sista tanken stötte han undan.
Marmern mumlade något, höjde sedan rösten. Endast de
två hade kommit tillbaka. Men de hade ju varit tre,
som gått ned.
– Åh, utbrast Carli. Athem ... Det var som om det
varit en evighet sedan det hänt. Men det var ju bara
några timmar.
– Nej! svarade han. Athem kom inte tillbaka. Och väl
var det. Athem var en ond man. Han ville endast störta
De Högste för att sedan själv bli er härskare. Och
det var hans egen dåraktighet, som dödade honom. Men
nu är ni fria. Ni har ingenting att frukta längre,
sedan porten till underjorden förseglats. Ni är fria.
– Fria ... mumlade marmern, som om det var ett
helt nytt ord för honom. Och sedan sken han upp,
som om han plötsligt förstått vad det betydde.
– Ni är ... vänner, fortsatte han, trevande.
– Ja, svarade Carli. Bara – vänner.
– Ni lever isolerade i bergen, sade Denée. Ni skyr människorna.
Och det har ni kanske gjort med rätt, för det finns
många onda människor ... men inte alla människor är onda.
I mitt land, Denetah, lever vi i fred, och vi vill gärna ha er
vänskap. Ert folk och mitt folk, skulle kunna driva handel,
för människor äger mycket, som ni inte har, och ni skulle
kunna ge oss ting som vi behöver. Skulle ni inte kunna välja
sändebud och skicka dem till vårt land? Jag skall tala med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
