Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - det skedde också till sist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han måste lära sig att hitta i det här grottsystemet
om han skulle ha några möjligheter, fick inte drabbas
av panik som han gjort innan, då han gått bort sig
borta på andra sidan Baalims dal. Hans intensiva
begär att befria Denée, som var det enda som upptog
hans tankar, hjälpte honom, och han koncentrerade sig
på nuet, utan att tänka framåt, försökte analysera
varje möjlighet som öppnade sig i varje ögonblick
och värdera den.
Nu, när han väl var ute, behövde han inte följa
den andre. Han kunde fly undan och försöka finna var
flickan var belägen i grottlabyrinterna, befria henne, och ...
Men han hade en känsla av att han inte fick
göra så. Han måste följa den andre. Det fanns så
många frågor som fordrade svar. Varför hade han
befriats? Vem hade befriat honom? Vart var de på
väg? Vad för nya möjligheter att handla på eget
initiativ kunde denna situation ge honom?
Hittills hade den dock inte gett mycket. Fortfarande
var han en docka, ett viljelöst redskap för ödet. Han
följde efter. Han hade blivit befriad, inte gjort
sig fri. Men han hade inte tid att ge efter för sin
stolthet, måste behärska sig och försöka analysera
situationen.
Måste.
När de först kom ned i grottorna, hade han varit
helt blind. Nu fann han, att han kunde se ganska
bra: konturerna var suddiga, men tydliga nog ändå
för hans behov. De följde en grotta nedåt, som
låg alldeles tom, smög sig fram mycket försiktigt,
för att inte deras steg skulle fortplanta sig genom
grottorna. Grottmannen först, en suddig, hopkrupen
skepnad, sedan Carli, en längre gestalt, mera tveksam
i sina rörelser, med kniven i hand. Underligt,
förresten, att de låtit honom behålla kniven ...
Inte ens underligt. Onaturligt.
Misstänkt!
Carli försökte dölja sina upphetsade andetag. Var
det en komplicerad fälla alltsammans, även detta en
del i en ondskefull plan ...
Men –
Det stämde inte. Varför skulle de hitta på något så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
